Först misstänker du en gigantisk konspiration. Tidningarna har sämre tryck, livsmedelstillverkarna gör oläsliga ingrediensförteckningar och stilen i pocketböckerna är så liten att du börjar överväga talböcker.
Sedan inser du att det är dags för läsglasögon. Eller terminalglas, som är den mer deprimerande beteckningen.
En kollega säger att det är vid 43 man drabbas. Ungefär samtidigt som det inte är aktuellt med egna bebisar längre. Där finns ett biologiskt samband hävdar jag. Ta upp ett barn på armen så fattar du. Ungen är suddig och klarnar inte förrän du håller den med raka armar framför dig i knät.
För min del är terminalglasläget passerat. Döm därför om min förvåning när min syn återigen tycktes rasa. Källartrappen är ett svart hål, morgontidningen går knappt att stava sig igenom och klädvalet blir mer en slump än ett val i dunklet.
Häromdagen skingrades dock mörkret. Åtminstone bildligt. Jag insåg att de rejäla 60-wattarna bytts ut mot lågenergilampor, som verkligen gjorde skäl för namnet. På några av dem är energinivån så låg att ljuset knappt lämnar lampskärmen. Det lär finnas starkare. Får leta reda på sådana - om jag nu kan läsa texten på paketen...