Numera går jag aldrig ut utan getingfälla. Jag köpte den under ett stopp i Kungsör. Hela vintern har jag haft den liggande i bilkofferten. Tillsammans med brasveden. I kvällssolen dansar getingarna. Ännu intensivare om det ligger en våffla på tallriken. Vilket det ofta gör.Då förslår inte Expressen längre. Den har visserligen sting, eller rättare hade. I stället plockar jag fram min californiska box. Jag brukar köpa lite päronsaft också, och fylla på. Vips så har sällskapet vidgats till många surrande randiga insekter. Det gör mig strängt taget inte ett dyft. Lugnt och makligt förtär jag det ena syltbegäret efter det andra.Getingarna tycks inte fatta mycket; de gör sig stort besvär med att finna ingången till fällan och faller som mogna frukter i lemonaden.Jag inser plötsligt att metoden är beprövad. Den är inte snäll - men vilka fällor är det - och drar mig till minnes alla flugfångare i handblåst glas som i många hundra år också lockade med saft. De är betydligt kostsammare än varianten i plast. Så nu drar jag och min gula handväska många blickar till sig.Maria Waxegård
