Inte trodde jag att jag skulle fängslas av en roman om cykling. Chris Cleaves Guld är i och för sig mycket mer än så. Det är en berättelse om att göra omänskliga uppoffringar för att nå sina mål, och en skildring av en udda vänskap.
Kate och Zoe har tävlat i cykling sedan barnsben och kämpat sig till medaljer i flera internationella mästerskap. Vägen till pallplats är dock inte spikrak. Det ställer till sig för dem även utanför velodromen, och tjejerna har helt olika sätt att tackla de problem som uppstår.
När Kates dotter blir svårt sjuk måste Kate avstå från att tävla i OS. Hon sätter familjen i främsta rummet, trots att tillfället att bli OS-medaljör kanske aldrig kommer igen och flera månader av hård träning går till spillo.
Annat är det för hennes bästa väninna och värsta konkurrent Zoe. Zoe skyr inga medel då det gäller att vinna. När hon tävlar gör hon det med såväl vänskapen som livet som insats. Det är rentav underhållande att läsa om de fula knep hon tar till för att distrahera sina mottävlare, och Kate framstår som en ängel av tålamod som hela tiden förlåter Zoe för det hon gör mot henne.
Chris Cleaves bjuder också på spänning. Under skildringarna av loppen hårdnar händernas grepp om boken, pulsen höjs och andningen får fart. Inlevelsen är total. Han beskriver mjölksyran, smärtan, adrenalinet och utmattningen som om det var ens egen kropp det handlade om. Vid de här avsnitten får inget störa läsningen.
Den här tjusningen med boken låter emellertid vänta på sig, och det tar lång tid innan man börjar känna med huvudkaraktärerna. Det är inte förrän ungefär halvvägs igenom romanen som Cleaves avslöjar den stora hemlighet som gör att historien får det djup och den komplexitet som den behöver. Det är en hemlighet som både ger prov på hur långt en människa är beredd att gå för att nå sina mål, och på hur viktigt det är att aldrig ge upp sin medmänsklighet hur motigt det än kan vara. För vad är en guldmedalj egentligen värd om ingen vill veta av en efter loppet.