Håkan Hellström i toppform

Väntan efter Håkan Hellström verkade ha varit lång. Särskilt för de riktigt hängivna fansen som köade i flera kalla timmar. De rusade bokstavligen nerför trapporna när dörrarna till Flygeln öppnades. Vad gör man inte för en plats längst fram när världens bäste Håkan kommer på besök?
 
I helgen avslutades Håkan Hellströms höstturné med buller och bång. Peking, som tidigare varit förbisett när det gäller spelningar med den sprallige göteborgaren, förärades denna gång med finalgiget. Det var över två år sedan han var i stan senast, då som invigare av Flygeln. Nu var han tillbaka med sitt åttamannaband och det var närapå fullsatt.
 
Gubbkeps & väst
Alla som diggar Håkan kunde se honom tidigare i veckan i SVT:s nya serie Dom kallar oss artister. Och vem är mer lämpad att börja ett sånt program? Karln är ju som bekant en entertainer ut i fingerspetsarna – något som blev tydligt i lördags. Spelningen inleddes med att bandet introducerade Håkan med att det för dagen var 56 år sedan sprängningen av den första vätebomben. Och nu skulle det minsann sprängas i kvadrat – detta med hjälp av Göteborgs egen Dynamit-Harry. Iklädd grå gubbkeps och väst studsade popundret ut på scenen, med ett självförtroende ljusår större än IFK Norrköpings.
 
Ett stort party
Konserten öppnades med en energisk version av Tro och tvivel från senaste plattan. Direkt efter avfyrades en vild Ramlar, där Håkan sprang som en skållad råtta fram och tillbaka över scenen. Därefter fick vi den hjärtskärande Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din. Numret därpå tillägnades fansen längst fram. Det blev något otippat Jag har varit i alla städer, en låt som sällan liras live. Smått lyriskt fortsatte hitsen att radas upp. Stundtals var spelningen inget annat än ett enda stort party, med en Håkan i toppform.
 
Gubbkepsen flög iväg
Gensvaret från publiken var imponerande och bandet var på hugget. Håkan visade att han allt mer börjar inta rollen som Svedalas indieversion av Bruce Springsteen. Bandet hade helt klart E street-tendenser, med både ilsken saxofon och svängigt komp. Håkan peppade sina musikanter, eldade upp sig själv och publiken så pass att gubbkepsen hivades iväg i allsångsnumret Kom igen Lena. Strax därpå ändrades tempot igen radikalt och nackhåren ställde sig lydigt i givakt i och med en gripande version av Gårdakvarnar och skit. Så gick turerna, party och klackarna i taket ena stunden – hjärta och smärta i den andra.
 
Eldkvarn hyllades
Som lök på laxen brände Håkan och gänget av Eldkvarns låt Gatan Fram. Vi fick också höra ett par rader från klassikern Kärlekens tunga. Efter att ha blivit inropade ett par gånger blev kvällens sista Håkans egen Det är så jag säger det. Mitt i allt slog han fast att det var bra synd att Plura inte var med på scen – och ja, visst hade de varit en syn. Även om Håkan var i toppform nådde lördagens spelning trots allt inte riktigt skyarna. Publiken svarade för full hals när han skrek Norrköping, men ändå saknades det där lilla extra. Något som kanske bara kan upplevas på hemmaplan i Göteborg?