Som barn bodde Joakim med sina föräldrar och två yngre syskon i värmländska Storfors. När han var tolv år genomgick hans mamma en operation, som egentligen var ett rent rutiningrepp, men hon förlorade mycket blod och fick en transfusion.
Några dagar efter att hon kommit hem från sjukhuset åkte Joakim och hans syskon till sina far- och morföräldrar, för att föräldrarna skulle få en kväll i lugn och ro.
– Dagen efter kom pappa dit. Han gav oss en kram och sa att mamma hade dött, berättar Joakim.
Blodtransfusionen hade orsakat en propp i hjärtat.
– Vi kysste henne godnatt ena kvällen, och dagen därpå var hon borta.
Det blev början på många års dåligt mående för Joakim och i kombination med att han lätt blir uttråkad gjorde det att han blev stökig i skolan. Det behövde hända något hela tiden, annars hittade han på något själv. Och sedan gick han hem och la sig under täcket och grät.
Ingen i omgivningen uppmärksammade att han mådde dåligt, och själv hann han bli 22 år innan han valde att söka hjälp.
– Diagnosförslagen haglade. Eftersom jag är så rastlös har jag alltid flyttat mycket, så jag fick hela tiden träffa nya läkare.
Efter åtta år, och 30 till 40 olika mediciner som bara fick honom att må ännu sämre, så var det till slut någon som kom på att det fanns en bokstavskombination som passade perfekt – adhd.
– Det var svaret på varför jag inte funkade som alla andra, varför jag kände mig utanför och upplevde det som att alla andra hade en hemlig klubb som jag inte förstod mig på.
Känns det fortfarande så?
– Ja det gör det, men människor jag träffar tycker ofta att jag är en spännande person. Jobbmässigt tycker de att jag tillför något annat eftersom jag tänker utanför boxen, men sanningen är ju att jag inte vet vad boxen är.
När han väl fått diagnosen erbjöds han medicin, men någon information om adhd kunde vården inte ge honom.
– Så de senaste tio åren har varit en upptäcktsresa. Den litteratur som finns är tjocka böcker, skrivna av psykologer. Om de tänker sig att en adhd-person ska orka läsa dem så har de inte förstått nånting, säger Joakim, som just nu jobbar med en lösning på det problemet – en tunn, lättläst bok om adhd.
I researchsyfte har han intervjuat experter i ämnet, personer med adhd och några anhöriga. Tanken är att det ska bli en handfast bok med konkreta tips. Projektet har redan pågått i tre år och vill inte riktigt bli färdigt, dels för att det är så pass viktigt för honom, dels för att tiden inte räcker till.
– Det händer så mycket andra roliga saker hela tiden.
Joakim jobbar både med reklam – "jag tar bara roliga uppdrag" – och med det lokala bokförlaget Eget förlag, vars nisch är små, lättlästa faktaböcker. Hittills har han skrivit två egna böcker och tre på beställning.
Förlaget drivs av hans fru Helene Engström, som han träffade på ett kommunalt reklamjippo för fem år sedan. För tre och ett halvt år sedan flyttade de ihop och Joakim fick två tonåriga bonusbarn på köpet.
– De är inte mina, men jag bryr mig knasigt mycket om dem.
När barnen inte är hemma har han ett ständigt behov av att veta var de är och hur länge de ska vara borta. Det är en av konsekvenserna av hans egen mammas död – blir någon som står honom nära försenad drar han genast slutsatsen att det värsta har hänt, varje gång.
– Jag älskar dem och behöver veta att de lever. Men de är tonåringar och behöver ha sin frihet. De hade kunnat uppfatta det som att jag är ett kontrollfreak som vill styra deras liv, men de är supersnälla och förstående.
Trots att moderns död präglat hela Joakims liv så menar han att det är en erfarenhet han inte skulle vilja vara utan.
– Önskar jag att jag haft en mamma? Absolut! Jag kunde inte prata om henne på flera år efteråt utan att bryta ihop och gråta. Samtidigt har jag lärt mig att uppskatta livet på ett helt annat sätt, just för att mamma dog.
Varje gång han säger hej då till någon är han medveten om att det kan vara sista gången de ses. Det har lärt honom att säga vad han tycker och känner till de som finns i hans liv här och nu, att vänta är inget alternativ.
Joakims lillasyster var bara fem år då deras mamma dog, så hon har inga egna minnen av henne.
– Hon fick sitt första barn för fem år sedan och min present till henne och hennes förstfödda var en bok om mamma, berättar Joakim.
Han åkte runt till mammans vänner, intervjuade dem och samlade in historier och gamla bilder. Det hade gått över 20 år, men kompisarna samlades för att hjälpa varandra att minnas.
Han tryckte 20 böcker och alla fick varsitt ex.
För två år sedan dog hans pappa, bara några dagar efter att han fick sitt andra barnbarn.
– Så nu gör jag och mina syskon en gemensam bok om honom, för att barnbarnen ska veta vem han var.
Det som driver Joakim mest i livet är galna projekt. Ett av dem var att klockorna i Rådhustornet skulle spela Depeche Mode. Han lobbade stenhårt i två år, men det blev inte verklighet förrän Ulf Tellin, organist i Hedvigs församling, klev in i projektet med ett öppet sinne.
– I forum på nätet snackade Depeche Mode-nördar i hela världen om att flytta till Norrköping, eftersom det måste vara den mest fantastiska staden i världen, säger Joakim stolt.
Han blir alltid lika glad när han får igenom en av sina knasiga idéer, och han stöttar gärna andras. Tillsammans med en kompis gjorde han en miljard seriestripar, i ett försök att slå världsrekord. Han har även adopterat ett äppelträd och köpt sig en statistroll i Crazy Pictures första långfilm.
– Under två inspelningsdagar fick jag vara både SÄPO-vakt och död SÄPO-vakt, berättar han.
Nästa stora projekt är än så länge hemligt, men även det har med musik att göra.
– Det som är kännetecknande för mig är att man får se om det blir av. Jag har tusen idéer, men de blir ofta så stora och jag klarar ju knappt av att planera vad jag ska ha på mig på morgonen.