"Han fick ingen behandling - bara förvaring"

- Han fick ju ingen behandling, bara förvaring, säger hon.Oron började växa på allvar när Emil var 14 år och skolkade regelbundet. - Jag visste inte hur jag skulle hantera det. Han lyssnade inte på mig. När jag försökte prata med honom smällde han bara igen dörren och stack. Ofta var han ute hela natten, säger hon.Till slut ringde hon till socialtjänsten.- Jag har alltid varit en hönsmamma. Det är inte roligt att säga att man inte klarar av att uppfostra ungarna själv, säger hon.Hon hade hoppats på guidning, på att någon skulle tala om för henne hur hon skulle få sonen att stanna hemma på nätterna. Men hon kände sig bortviftad.- Det tog ett år innan de lyssnade på mig. Då hade han redan fått på sig ett par domar, säger hon.Hon såg ingen skillnad på sonen efter att han hade flyttat till behandlingshemmet. När han kom hem på helgerna var problemen desamma som tidigare. - Hans attityd var att han satt i fängelse där. När han kom hem var det permission och inga regler gällde. Han var ute på nätterna precis som förut, säger hon.Ändå inser hon att det hade kunnat bli ännu värre.- Det bröt mönstret, men det är klart att det hade varit bättre att vara i en familjemiljö där inte alla är kriminella, säger hon.

"Han fick ingen behandling - bara förvaring"

Emils mamma vädjade om hjälp när hon inte kunde få sonen att lyssna. I dag känner hon sig sviken av socialtjänsten.