Han beskriver i förordet till boken åren som gått som en resa, där han förändrats mycket genom mötena med dem han träffat, lärt känna och ibland utvecklat en vänskapsrelation med. Han uttrycker också på sitt ödmjuka sätt att mötena nog också gjort något med en del av dem han träffat.
Men om han är inkännande och ödmjuk i mötena med de heroinerfarna är han desto skarpare när han skildrar hur missbruksvården har medikaliserats och blivit allt mer omänsklig, vilket är en katastrof för de utsatta människornas tillit till systemet.
Trilogin började med "Hela världen är din", som kom ut 2001, där Philip Lalander uppmärksammade de ungas liv som helt dominerades av heroinet, från morgonfixen till jagandet efter pengar och mer heroin.
Boken kanske bidrog till att behovet av vård och läkemedelsassisterad underhållsbehandling lyftes fram.
I andra boken "Respekt: Gatukultur, ny etnicitet och droger" undersökte Philip Lalander de diskriminerande kulturer som de unga människorna med chilensk bakgrund mötte i Norrköping. Därför skapade de sin egen motståndskultur och skaffade sig en självkänsla och respekt genom att vara gatusmarta. I den kulturen fick heroinet en allt viktigare roll när de blev mer beroende.
I den senaste boken knyts livsberättelserna ihop. För två av personerna slutar det med att de avlider, medan andra lyckats ta sig ur missbruket och förverkliga sina drömmar.
Under de 16 år som passerat sedan Philip Lalander började följa heroinanvändarna i sin hemstad Norrköping har han blivit professor i socialt arbete vid Malmö högskola.