Han klipper till lindarna i Promenaden

Slåtterkniven når nästan tio meter upp i luften och kapar utan pardon allt i sin väg.
Inte ens trädtopparna kommer undan saxens glupskt arbetande käftar.
Men det blir fint; ett prydligt intryck med knivskarpa linjer.
I 150 år har Promenaderna varit en prydnad för Norrköping och den lummiga ringen - skapad av drygt två tusen lindar på rad - är ett av stadens främsta kännetecken. Väl värda att vara med på tio-i-topplistan med andra ord.
Men Promenaderna kräver, som de flesta som kommit en bit upp i åldrarna, vård och omsorg. Biltrafikens avgaser tär ständigt hårt på träden och 70-talets vansinniga beskärning i framför allt Norra Promenaden skyndade på försvagningen. Men räddningsaktionerna är ständigt pågående och det är också här den märkliga saxen med den långa armen längst fram på traktorn kommer in i bilden.
Elias Andersson kör traktorn och klipper högt där uppe bland grenarna med känsliga handgrepp och tungan rätt i munnen.
- Expert? Nä, det vill jag inte påstå, men det är väl framför allt jag som sköter den här maskinen, säger han och tar en kort paus från klippandet uppe i Norra Promenaden.
Försteförare är, enas vi om, möjligen ett bättre ord.
Som en annan Michael Schumacher alltså.
Men där Schumacher och grabbarna har plattan i botten ska Enistas nyinköpta stolthet hanteras med varsamhet och i mycket låg fart.
- Den är svårkörd, säger Elias Andersson om sin "Spearhead" som nyligen levererades från Danmark.
- Det värsta är alla ledningar man måste se upp med. Jag fick träna några dagar nere vid postterminalen. Det är lite lugnare där. Rena övningsfältet. Inte så mycket ledningar.
Nu står vi nästan längst uppe i Norra Promenaden och det är allt annat än lugnt. Bilar som visslar förbi i ytterfilen, spårvagnar som svänger ut från Värmlandsgatan och träd på träd på träd som ska klippas vårfina. Elias Andersson klipper ena sidan och toppen på lindarna knivskarpa men sparar sidan som vetter inåt Promenaden. Insidorna ska tillsammans bilda Promenadernas grönlummiga tak när det är så dags på året. Ställer man sig å andra sidan på utkanten och höjer blicken en smula är det rent märkvärdigt hur exakta kanterna är. Ett precisionsjobb.
- Tidigare hyrde vi alltid in en sådan här maskin från Malmö, säger Elias Andersson som har jobbat med skötseln av Promenaderna i 27 år.
- Nu har vi skaffat en egen. Jag skulle tro att det lönar sig i det långa loppet. Även om jag gissar att den var ganska dyr i inköp. Lite ovant att köra den i början. Den lutade åt alla håll. Ett tag kändes det som att den skulle välta lite då och då och det är väl ingenting man önskar. Tänk dig den där långa kniven liggande på marken. Men visst har arbetet blivit lättare. Förr stod vi och klippte för hand i en skylift. Vilken tid det tog, säger Elias Andersson.
En bit bakom traktorn går Bengt Karlsson och krattar bort nedfallna grenar från körbanan.
- Vi ska ända dit ner, säger han och pekar ned mot Resecentrum till. Och så har vi träden vid spårvagnsspåren kvar. Dem får vi ta på natten, när strömmen är avstängd. Det brukar gå åt tre-fyra nätter.
Några av lindarna i Promenaderna var i så dåligt skick att de fick kapas för en tid sedan. Några fler fällningar är dock inte aktuella för tillfället även om det fortfarande finns både murkna och ihåliga träd kvar här och var. Men i och med att Promenaderna sedan 1994 är ett byggnadsminne enligt kulturminneslagen måste de vårdas och tas om hand med varm hand.
Eller, snarare, med skarp sax.
- Promenaderna är fina. Man tröttnar inte på dem, säger Elias Andersson.
Inte ens om man, som Elias, jobbat med och för dem i 27 år.
Det är naturligtvis ett betyg så gott som något åt en av Norrköpings starkaste symboler.
1858 planterades den första linden utanför Centralstationen men inte förrän 1896, 38 år senare, var hela den u-formade gröna ringen fullbordad. Då hade sammanlagt 2 025 lindar planterats och Norrköping hade på kuppen blivit historiskt; ingen annanstans fanns det någon motsvarighet till de fyrradiga alléerna som ramade in stadskärnan på tre av fyra sidor. Promenaderna är än i dag unika för Norrköping.
Det är, naturligtvis, som Ulf Lundell en gång sjöng när karriären var ung:
Du kanske säger Norrköping det är en jävla stad
Då har du aldrig gått på stadens Södra Promenad
Elias Andersson äntrar sin traktor igen, fäller ut den långa rörliga slåttersaxen så att den pekar lodrätt uppåt och rullar sakta framåt medan grenar faller mot marken från ovan. För en promenadälskande Norrköpingsbo är det en lugnande syn. Promenaderna må vara gamla och slitna, men det finns de som tar hand om dem.