Åby är en av de orter där det är de boende, genom vägföreningen, som har rådighet över marken. Kommunen har undersökt om det finns något enkelt sätt att ta över vägföreningarna, men inte lyckats hitta någon framkomlig väg.
Drygt 35 000 invånare i Norrköping tillhör en vägsamfällighet. De betalar en extra avgift, utöver kommunalskatten, till vägföreningen för att den ska kunna sköta vägarna i området. Många av dessa invånare vill att kommunen tar ansvar fullt ut. Konflikten har varit lång och infekterad.
I maj 2020 beslutade kommunfullmäktige att kommunen inte kommer att ta över några vägföreningar. Det fanns ett tidigare politiskt beslut om att kommunen skulle ta över sju stora vägföreningar, under vissa förutsättningar. När det inte infriades var besvikelsen stor. Politikernas förklaring var att ett övertagande skulle bli alltför dyrt – både för vägföreningarna och för kommunen.
NT har granskat kostnaderna. I tjänsteskrivelsen inför beslutet stod att det skulle kosta mellan 200 och 300 miljoner kronor för vägföreningarna om de skulle tas över av kommunen. Det beror på att kommunfullmäktige 2009 fattat beslut om att vägarna skulle ha en viss standard vid övertagandet, vilket vägföreningarna skulle bekosta. Detta beslut fick till följd att även de administrativa kostnaderna skenade. Om smala gator i ytterområdena skulle breddas till "kommunal standard" behövde man köpa tomtmark av fastighetsägare, rita om plankartor och uppdatera detaljplaner. Man räknade med att kommunen skulle behöva lägga cirka 50 miljoner kronor på administration.
Beslutet om att vägarna skulle ha en viss standard gjorde ett övertagande omöjligt. Men ingenting hindrade politikerna från att fatta ett nytt beslut – och ta över vägarna i befintligt skick. Faktum är att de rekommenderades att göra just så.
Norrköpings kommun tog över vägföreningen i Norsholm som ett pilotprojekt. Företaget Structor FM Projektutveckling AB fick i uppdrag att utvärdera övertagandet och i den efterföljande rapporten fick kommunen kritik. Dels tillsattes inte tillräckliga resurser vilket gjorde att arbetet drog ut på tiden och dels hade kommunen ställt för höga krav på vägarnas standard. Den oberoende utredningen rekommenderade kommunen att ta över vägföreningarna, men att man förenklade arbetet och ställde lägre krav.
Olof Carlsson är avdelningschef för drift och underhåll på samhällsbyggnadskontoret vid Norrköpings kommun.
Olof Carlsson, avdelningschef för drift och underhåll, bekräftar att det inte finns någon lag som kräver att vägarna har kommunal standard.
Varför stod det i tjänsteskrivelsen att det skulle kosta mellan 200 och 300 miljoner kronor för vägföreningarna, när det inte behöver kosta något? Försökte man styra politikernas beslut?
– Det vill jag inte mena. Den där skrivelsen är framtagen med de bästa intentioner för att beskriva läget utifrån de beslut som var fattade, säger Olof Carlsson.
Men han vill också framhålla att frågan är komplicerad ur ett likabehandlingsperspektiv. Han menar att fastigheter har ett högre värde i områden där det är kommunalt huvudmannaskap och tar Björkalund som exempel, där tomterna kostar tre miljoner kronor. Människor som har köpt en tomt där kommunen är huvudman har fått betala ett högre pris, jämfört med de som köpt en tomt i områden där det är en vägförening.
– Den som köper sin fastighet i ett kommunalt huvudmannaskap har betalt, i sin köpeshilling, för ett livstids åtagande från kommunen att sköta infrastrukturen runt omkring. Skulle då kommunen ta över vägföreningarna gratis – då blir det orättvist. Köper man en bostad i en vägförening vet man om att man måste vara med och betala för skötseln av vägarna.
Konflikten mellan kommunen och vägföreningarna har varit lång och infekterad. Kommunalrådet Karin Jonsson (C) och Olof Carlsson, avdelningschef för drift och underhåll, tycker att vägföreningarna ska få bidrag, men inte att kommunen tar över vägföreningarna. Men vägföreningarna är av en annan åsikt.
Rent formellt har inte kommunerna skyldighet att ge några bidrag till vägföreningar. När förslaget låg på bordet i maj 2020 hade politikerna att ta ställning till att ta över vägföreningarna till stora kostnader, eller att sluta betala ut bidrag. Det sistnämnda hade varit mer ekonomiskt fördelaktigt för kommunen. Tekniska nämnden stod inför stora ekonomiska bekymmer och kämpade för att få en budget i balans.
Karin Jonsson (C) är ansvarig politiker i tekniska nämnden. Hon säger att politikerna var överens om att bidragen till vägföreningarna skulle vara kvar. Trots det tuffa ekonomiska läget.
– Men det kostade på. I en mycket ansträngd budget tvingades vi bland annat att ta bort sopsaltning, klottersanering och annat för att klara bidragen. Politiken har fått ta oerhört mycket stryk för dessa besparingar, men vi gjorde det för att kunna behålla vägbidragen, säger hon.
I den andra vågskålen låg tjänstemännens skrivelse om att det skulle vara väldigt dyrt att ta över vägföreningarna, enligt kontorets beräkningar. Politiken grundar sina beslut på de beräkningar som kontoren tar fram.
– Det var inte rimligt att lägga så mycket pengar på ett övertagande och vi hade det tidigare beslutet att förhålla oss till, om att vägarna skulle ha kommunal standard. Enligt det beslutet skulle bli väldigt kostsamt för kommunen att ta över, säger Karin Jonsson.
Det finns ju inget som hindrar att politiken fattar ett nytt beslut och tar över i befintligt skick?
– Men man kan inte göra det rätt av. Jag har ställt samma frågor som du och jag har fått till svar att det inte skulle gå. Jag har kollat massor på det här och ringt runt i Sverige för att höra hur andra har gjort. Den information jag har fått är att det är extremt krångligt.
För kommunens del finns vissa negativa konsekvenser av att ha vägföreningar, speciellt i orterna utanför stadskärnan. Där vägföreningar är huvudmän har inte kommunen rådighet över marken. Det betyder att kommunen inte har bestämmanderätt, trots att kommunen i de flesta fall äger marken.
Kimstad är en av kommunens utpekade utvecklingsorter.
Kommunen har pekat ut sju utvecklingsorter: Åby-Jursla, Krokek, Kimstad, Svärtinge, Norsholm, Skärblacka och Östra Husby, där man vill att befolkningen ska växa. Men eftersom kommunen inte har rådighet över marken faller mycket ansvar på vägföreningarna för att få områdena att blomstra. Vill man ha en ny lekplats eller fotbollsplan på en allmän yta får de boende själva betala. Så är det inte där kommunen är huvudman.
– Det är besvärligt att vi inte har rådighet i våra ytterområden. Men samtidigt kan jag inte se hur vi kan lösa det. Det finns ingen illvilja från politikens sida, vi har verkligen försökt, säger Karin Jonsson.
Skulle du vara öppen för att ta upp frågan igen och titta på andra lösningar?
– Nej, inte under min tid. Jag har lagt ner så oerhört mycket tid och kraft, jag tänker inte jobba mer med det här, jag är faktiskt ganska trött på det. Det finns ingen fråga jag lagt så mycket tid på som vägföreningar.