Traditioner är under ständig förändring. Det gäller också ceremonin och rutiner kring begravningar.
Fonus gjorde med hjälp av Novus en undersökning med 4 700 svenskar om vad de vill ha med sig i graven. Rapporten "Svenskarna och döden" presenterades i januari 2024 och visade att nära var sjätte svensk, cirka 15 procent, vill ha med sig ett personligt föremål i kistan.
Ett fotografi, ett smycke, speciella kläder eller gosedjur är de vanligaste önskemålen.
– Mycket förändrades under pandemin när det gäller folks beteenden kring begravningar. Då var det på grund av restriktioner, men det har fortsatt, säger Tony Mellgren, kontorschef på Fonus Öst i Norrköping.
– Många vill ha ett fotografi med sig i kistan eller att det ska följa med i urnan. Ibland vill folk ha med sig en ring eller en klocka. Det sista kan vara känsligt av miljöskäl men då försöker vi lösa det så gott det går, säger Tony Mellgren.
Han har jobbat 23 år i branschen och varit med på tusentals begravningar. Att ha ett fotografi på kistan är i dag mer regel än undantag.
– Det tycker jag är jättefint. Annars är det vanligt att det som är på kistan symbolisera vem du var som person. Är det en seglare kanske det som är på kistan ska spegla det. Det är helt andra krav i dag och det tycker jag är härligt, för det visar att det finns ett engagemang, säger Tony Mellgren.
Att begravas i favoritföreningens färger eller kläder förekommer allt oftare.
– Klubbtröja är otroligt vanligt. Till exempel Gamla Hagahöjden. Smedby och Sleipner kan det också vara, men till 99 procent är det IFK Norrköping här, säger Tony Mellgren.
Fredrik Blomberg på Östgöta Begravningsbyrå bekräftar bilden av att det har skett stora förändringar när det kommer till personliga önskemål om vad man vill ha med sig i kistan.
– Det kan vara något speciellt fotografi. Det finns de som vill ha med sig sina kärleksbrev, eller kanske dagboken. Ingen annan ska ha det så det ska följa med i kistan. Det kan också finnas önskemål om speciella kläder. "Klä mig i min folkdräkt", det är sådant som kan förekomma, berättar Fredrik Blomberg.
Ett vanligt önskemål är att den bortgångne önskar få med sig askan från sitt husdjur. Men man får bokstavligt talat inte ta med sig hunden in i himlen. Det är förbjudet enligt lag då krematorier och kyrkogårdar enbart är till för människor.
– När det finns sådana önskemål får vi som entreprenörer vara kreativa och hitta något som får symbolisera. Vi kan aldrig godkänna att hunden Fido får följa med i kistan, inte heller askan efter ett husdjur. Då får vi skicka med en bild eller köpa en gosehund som har samma färg som den hund man haft, så får man tänka sig det symboliska.
Brukar det accepteras?
– Ja. Sedan kan det givetvis finnas en viss besvikelse, säger Fredrik Blomberg.
Det är tillåtet att kremeras med smycken om det går att magnetiskt urskilja det från askan. Saker med inbyggda batterier får inte följa med på grund av miljölagstiftningen.
– Glas fungerar inte heller. Sedan är det helt okej med ett klockglas eller ett par glasögon. Ska den döde ha sista supen med sig i kistan får det bli en plastflaska. Då är det okej, säger Fredrik Blomberg.
Samhället är mer mångkulturellt i dag vilket har gjort att begravningsbyråer är mer lyhörda mot olika religioner och traditioner.
Personer med kinesiskt ursprung har som tradition att saker från detta liv ska följa med till nästa.
– Det är inte så vanligt här men när det sker är det mycket. Då kan det komma stora lådor med saker som ska med. Modeller av hus, bilar, leksaker och låtsaspengar. Allt det där som behövs för ett bra nästa liv, säger Fredrik Blomberg.
Också det som anhöriga lägger på kistan vid farväl har förändrats. Den röda rosen är fortfarande vanligast. Men det kan också vara något från den egna trädgården. Blommor, gran- eller nyponkvistar, jord från den mark man ägt eller brukat.
– Mer ovanlig, men det kan förekomma, att någon går fram och placerar till exempel en golfklubba på kistan. "Det här var din favoritklubba, den ska du ha med dig". Ibland har man ingenting alls utan går bara fram och står i en halvmåne och kramar om varandra. Allt får jag inte berätta då det skulle bli för utpekande. Men jag tycker det är jättefint att folk engagerar sig och att det blir personligt, säger Tony Mellgren.