Vi sitter vid trädgårdsmöbeln i hängaskens barmhärtiga och rogivande lövskugga. Solstrålarna gör sitt bästa för att hitta en passage genom grenverket men tvingas vända om.
Ingemar Hillerström äskar ett ögonblicks total tystnad. Samtalet lägger sig, öronen spetsas och det försiktiga porlandet från den lilla fontänen där vattenstrålen träffar en granitkula tillåts ta plats. Svagt men tydligt närvarande.
– Ett effektivt och bra sätt att kamouflera stadsbruset på, konstaterar Ingemar Hillerström efter en stund.
Så klart, så genomtänkt. Ingenting tycks heller ha lämnats åt slumpen när innergården hos bostadsrättsföreningen Norrmalm – entrén vetter mot Enebygatan – har fått hitta sin form och funktion i ungefär samma måttfulla takt som präglar det stillsamma porlandet från gårdens mitt. Så har också Ingemar Hillerström jobbat som landskapsarkitekt inom Norrköpings kommun under 38 år och medger att han, delvis, har satt sin personliga prägel på den lummiga gårdsmiljön. Han har dessutom skrivit om Norrköpings första exempel på fenomenet trädgårdsstad, i intilliggande Röda stan. Begreppet föddes i England på 1800-talet som en välkommen reaktion mot den täta och osunda bebyggelsen i de tunga industristäderna.
– Huset byggdes 1931 och man brukade anlita trädgårdsmästare för flerbostadshusen i trädgårdsstaden. Det finns liknande exempel på andra platser i Norrköping, exempelvis i Söderstaden, säger Ingemar Hillerström.
– Man kan se vår innerträdgård som en höjdpunkt från trädgårdsstadsepoken. Ett lysande exempel på något som jag själv fortfarande håller som ett ideal. Sedan kom funkisen och intresset för de naturliga gårdsbildningarna avtog.
Innergården i kvarteret Vargen är både lummig och genomtänkt på ett tilltalande sätt. Den lilla fontänen fungerar som ett sorts nav och omges av lövgrottor, vindruvsrankor, kryddträdgårdar, sittgrupper, syren och körsbär. Symmetrin är slående och utgår från rosenrundeln som ramar in fontänen. En rad med pyramidalmar håller ihop det grönskande rummet.
– Från början stod där en blomsterurna på granitsockeln. Men den hade bytts ut mot en betongörn. Vi tog bort den. Granitkulan passar bättre.
Ingemar Hillerström flyttade in på gården 1982 och hans närvaro går igen i trädgården.
– Här, säger han och pekar mot ena husväggen där solen ligger på.
– Bara grus förut. Men jag tyckte att läget, med den fina söderfasaden, var alldeles för bra för att inte utnyttjas för växtlighet. Nu har vi ett par lövgrottor med vindruvor och minikiwi på smidesspaljéer. Och om du tittar uppåt fasaden, ser du det klättrande blåregnet utmed balkongerna. Det ger fastigheten ytterligare karaktär.
Du brinner för er innergård?– Det gör vi nog alla. Men den hade nog inte sett ut så här om inte jag hade bott här. Alla hjälps åt att sköta gården. En annan av de boende, Hans Berglund, utför rutinjobben i trädgården. Vi satsar mycket på perenner, mest vår- och höstblommor. Lättskötta om man ger dem rätt förutsättningar.
– Samtidigt måste vi kunna anpassa innergården efter de boende. Flyttar det in många barnfamiljer, kan man exempelvis byta ut kryddträdgården mot en sandlåda. Att gården utnyttjas av oss boende i så hög utsträckning är väl också ett tecken på att den fungerar som den ska.