Då och nu
Ett långt plank dominerar den svartvita "Då-bilden" från 1963. Spännande. En lockelse. Den nyfikne frågar sig naturligtvis omedelbart vad som döljer sig där bakom? Med fantasins hjälp smyger vi fram till hörnet, vid grinden, och kikar in. Upptäcker snabbt en länga med garage. Åtta bilplatser under tak bakom dubbla garagedörrar. Vilket verkar rimligt eftersom byggherren Åke Björhäll köpte den aktuella tomten – kvarteret Djupet utmed Bryggaregatan – av Bil AB Eric Janson den 1 oktober 1963.
En kompletterande granskning av Stadsplanekommitténs "Inventering av hela innerstaden", daterad den 4 oktober 1946 och ännu tillgänglig på stadsarkivet, berättar samtidigt om en rad mindre verksamheter av skiftande slag i kvarteret genom åren – Åke Åbrådds målarverkstad, Gustavsson & Johanssons sadelmakeri, Kneippbadens begravningsbyrå, Zetterqvist & Co:s pappershandel, Café Jara, en bensinkiosk och, som sagt, Bil AB Eric Janson för att nämna några.
Planket då? Jodå, en ansökan om att få sätta upp planket kom in till kommunen, som ett stadsarkitektärende, den 15 december 1949. Ansökan beviljades snabbt och tillståndet för att sätta upp planket gällde från den 1 februari till och med den 30 juni 1950. Vi gissar ogenerat att det var under det halvåret det kom på plats.
Den som händelsevis släntrar den sluttande Bryggaregatan fram i dag kan givetvis inte ana att halva backen en gång utgjordes av ett plank. Tegelfasaderna och Lundbergs-lägenheterna dominerar numera miljön och den delen av gatan fick sitt utseende 1977. Bara hörnhuset, längst ned på gatan, utgör ett minne av den gamla bebyggelsen. Den fastigheten, med gatuadressen Bryggaregatan 1, uppfördes å andra sidan redan 1924 och på den tiden hette gatan fortfarande Södra Bryggaregatan.
Gatunamnet Bryggaregatan är naturligtvis en kraftfull blinkning åt den period i Norrköpings historia när kvarteret dominerades av, just det, bryggerier. Redan på 1750-talet anlades det första bryggeriet i regi av Georg Langhammar. Hundra år senare följdes det av, bland annat, Bergmans bryggerier där författaren Moa Martinsons mamma Hedvig arbetade under en period. Moa Martinson skrev om det i "Mor gifter sig", ett dramatiskt avsnitt där mamma Hedvig inte kom hem en kväll från sitt arbete där hon gjorde rent i bryggeriets lagerkällare. Oron tilltog.
En grannfru tog med sig Moa Martinson, då bara barnet, för att gå dit och leta. Ur boken:
Porten till Bergmans stora bryggeri var öppen. Nattvakten gjorde ingen svårighet, vi fick stiga på.
– Hedvig håller på ännu, hon har källaren på ackord, hon sliter väl livet ur sig, sa han.
Lik en krokig dvärg med ett jätteskägg stod han där med sin blindlykta. Jag trodde inte han var verklig. Jag försökte komma åt att ta i honom, men medan vi stod där, kom mor.
Hon såg röd och upplivad ut. Hon hade gjort litet toalett där i lagerkällaren. Hon var såg vacker när hon hade rosor på kinderna. Nu log hon också, det var inte ofta. De vita tänderna lyste, ögonen glänste, det var länge sen jag sett henne så här.
– Det var förfärligt snällt att följa flickan hit. Jag har varit så orolig för henne. Det fanns ju ingenting hemma att äta, men jag ville sluta i kväll. Det var så litet kvar.
Doften av jäst och nybryggt öl har sedan länge skingrats i kvarteren runt Bryggaregatan. Men det förflutna gör sig ändå påmint på ett, kanske, oönskat sätt. Det sägs att det spökar på Bryggaregatan 1. Vittnesmålen är flera och häpnadsväckande. Vi utmanar ödet och våra eventuella rädslor och gläntar på porten. Brottsofferjouren Östra Östergötland har sina lokaler i uppgången.
– Jag vet inte exakt, men nog har vi funnits här i 20 år alltid. Bra lokaler för vår verksamhet. Här kan vi ta emot personliga besök av de som behöver oss. Men det känns att det är ett gammalt stenhus. Det är kallt inomhus.
Mia Landell är ansvarig för jouren och vittnar om en stöttande verksamhet som, menar hon, behövs mer nu än någonsin förr.
– Brotten är grövre i dag än för 20 år sedan. Det kanske speglar samhället i stort. Men jag anser att vi gör stor skillnad. Det kan handla om att ett brottsoffer kan gå vidare som en hel människa eller om att livet ska vara förstört för gott. Vi ser oss som medmänniskor i första hand och är inte någon myndighet. Många behöver prata och jag svarar alltid i vår jourtelefon dygnet runt. Ångesten kommer ju inte alltid under kontorstid, säger hon.