Hjälm på - i bilen

Pepitarutiga bilhjälmar med små skärmar.Vi pratar trafiksäkerhet à la 1960-tal.Mina föräldrar köpte varsin hjälm inför semestern 1969. Resan gick från Linköping till Marbella i södra Spanien med en vit Saab 96 som skulle in för rundsmörjning ungefär halvvägs. Bilsäkerheten i övrigt bestod, vad jag minns, främst av fraserna: "Sätt dig. Det är farligt att hänga mellan framsätena. Du stör pappa när han kör."Eftersom hjälmarna bara fanns i vuxen-
utförande fick jag ta min röda hockeyhjälm av märket Jofa. Den matchade fint de bekväma overaller i röd frotté, som både mamma och jag bar.Den lilla hjälmförsedda familjen fick, enligt min mamma, mest uppmärksamhet då bilen började krångla på Autobahn och vi aldrig kom upp i över 50 km i timmen. På plan mark. Då passerades vi av många förvånade tyskar, som inte tagit del av C-G Hammarlunds hjälmpropagerande i Sveriges bilradio.Bilhjälmen blev aldrig någon riktigt stor produkt. Orsaken var nog mest mänsklig fåfänga. Den ansågs töntig.Men idén med en hjälm i bilen var egentligen kanonbra, konstaterar Tommy Pettersson. Som gammal rallyförare och laboratoriechef vid krockbanan på Statens väg- och transportforskningsinstitut vet han vad han snackar om.Fast det krävs en modern, väl fastspänd hjälm, för att det ska funka, säger han. Och en som tillåter att man hör trafiken. Då är den ett utmärkt skydd om man till exempel slår huvudet i sidorutan vid en krock.Skönt att kunna ge C-G Hammarlund - och mina föräldrar - upprättelse.