Ann-Charlotte Bjernhagen har varit sjuk i nästan 16 veckor och är fortfarande inte på bättringsvägen. Hon har 38 graders feber, huvudvärk och en yrsel som bara blivit värre. Orken är helt borta och andningen tung.
– Gör jag något hemma blir jag helt slut. Till och med när jag diskar, fast jag bara står still, säger Ann-Charlotte.
Tre gånger har hon åkt till akuten för att få hjälp. "Nu skickar ni inte hem henne förrän ni vet vad hon har", sa hennes särbo vid ett tillfälle. Ändå fick hon lämna Vrinnevisjukhuset utan diagnos. Röntgen av huvud och lungor visade inget. Alla blodprover var normala – men något coronatest togs inte.
– De sa att de bara tar bara prover på de som läggs in. Jag var inte tillräckligt sjuk.
Trots att Ann-Charlotte har varit sjuk så länge upplever hon att hon har ignorerats av vården – och bollats hit och dit.
– På akuten säger de att jag ska ta kontakt med vårdcentralen och på vårdcentralen att jag ska till akuten, säger hon.
Eftersom läkarna sagt att inget tyder på covid-19 återvände Ann-Charlotte till sitt arbete, men hon orkade bara jobba i tre dagar. Försäkringskassan och chefen på hennes arbetsplats visade full förståelse för att hon inte kunde arbeta och utsätta andra för smittorisk, men i kontakten med läkare fick hon stå på sig om sjukskrivning.
– Läkaren sa att det sitter i huvudet på mig. De ville skicka mig till jobbet, trots febern och att jag träffar många äldre i mitt jobb.
Det antikropptest hon själv bekostade i maj visade negativt. Först den 22 juni fick hon äntligen göra ett coronatest på Helsa vårdcentral Spiran.
– Det var enbart för att jag har tjatat så mycket.
Det test som togs i näsan visade att Ann-Charlotte har covid-19. Själv är hon övertygad om att hon sjuknade in den 14 mars då hon åkt till Luleå för att titta på hockey, men slutspelsmatchen ställdes in på grund av restriktionerna.
– Min dotter sa: ”Tänk om det är corona du fått?”. När jag kom hem och inte blev frisk började jag undra, men läkarna sa hela tiden att mina prover inte tydde på det. Då blev min dotter rädd att jag hade fått tillbaka min bröstcancer.
Efter cancerbehandlingen har Ann-Charlotte lågt immunförsvar. Det tror hon själv kan vara en förklaring till att hon nu har varit sjuk länge. Hon hyllar den goda omvårdnad hon fick för sin cancer, men synen på vårdapparaten har förändrats.
– Förtroendet är helt borta nu. Det känns som de bara tycker att jag är jobbig. Jag drar mig för att ringa, men jag är ju så illa tvungen. Jag måste ju ha pengar till hyra.
Även efter covid-19-diagnosen känner hon sig ifrågasatt.
– Trots att det är bekräftat att jag har covid-19 är läkarna inte så pigga på att sjuksskriva mig. Jag får inte heller någon ny telefontid, ingen återkommer för att höra hur jag mår, utan jag får själv köa i telefon varje gång.
Ann-Charlotte efterlyser ett mer professionellt bemötande, och att vården är mer frikostig med tester och vård även till covid-19-sjuka i hemmen.
– Jag har tungt att andas, men jag har inte fått något som mot det eftersom jag inte har astma. Jag har bara fått rådet att vila och ta Alvedon.
Hon känner oro och följer rapporteringen om pandemin, men sitter isolerad i lägenheten i Norrköping med många frågor utan svar.
– Jag vill gärna veta om jag smittar, om jag vågar träffa folk. Det gör jag inte nu, för jag törs inte chansa.