Tova Nordin, 25, var inte född när kryssningsfärjan Estonia sjönk på Östersjön mellan finska Utö och estniska Dagö den 28 september 1994. Bland de 852 passagerarna som omkom fanns hennes morfar och mormor, Karin och Karl-Eric Karlsson.
– Jag fick aldrig träffa dem. Jag föddes ungefär en månad efter Estonia-olyckan. Men det är tradition att vi varje år – på årsdagen, runt jul och deras födelsedagar – lägger blommor vid monumentet, säger Tova Nordin, och fixar med rosorna.
Om de nya uppgifterna som framkommit om vad som kan ha orsakat katastrofen lämnar hon utan kommentarer:
– Jag vill inte spekulera. Familjens inställning är att graven (fartyget, reds anm) bör lämnas ifred. Personligen känns det inte så viktigt att få veta vad som hände. Dels har det gått så många år. Dels förändrar det ingenting. Låt dem få vila!
Ingalill Pettersson, tf ordförande i PRO City, förlorade ett 20-tal vänner och arbetskamrater från Ericsson i olyckan.
– Den här typen av minnen är svåra och traumatiska. Jag mår inte bra av dem och försöker bara glömma, säger hon.
Inte heller Ingalill Pettersson är speciellt intresserad av att få veta mer om mediauppgifterna om hålet i fartygskrovet.
– Båten var i det närmaste oduglig och skulle aldrig ha lämnat hamnen i Tallinn den här kvällen med tanke på vädret som rådde på Östersjön. Jag är tveksam till om någon idag blir lyckligare av att få veta att man hittat en hål i färjan efter 26 år. Låt Estonia ligga där hon ligger i djupet!