Hummern trivs i konstgjorda rev

Sjöfartens krav på farleder och hamnar betyder ofta att man måste muddra. Det vanligaste och billigaste sättet att bli av med muddermassorna är att dumpa dem till havs. Såvida det inte är väldigt förorenade massor. Dem måste man oftast lägga på land. Ett krav som ofta förs fram är att dumpningsplatsen är en ackumulationsbotten, där massorna blir kvar. De tänkta tipparna i Bråviken har sådana bottnar. Fem muddringar och dumpningsplatser har specialstuderats av konsulten Ramböll på uppdrag Sjöfartsverket. Det var muddringar i Göteborg, Värmdö, Halmstad, Varberg och Helsingfors. Man har konstaterat att de dumpade massorna spreds i närområdet likt de dominerande vindarna och strömmarna. Det gav pålagring på några centimeter till några decimeter på botten. Sedan dumpningen upphört har bottenfaunan åter etablerat sig efter något halvår upp till ett år och botten ser ut som innan dumpningen gjordes. Man undersökte om miljögifter eventuellt spridits, men fann att halterna miljögifter var lägre än innan dumpningarna startade. Det förklaras med att de massor som muddrats upp var urgamla, alltså från tider då inga förgiftande fabriksutsläpp förekom till vattendragen. I Göteborg användes sprängsten bland annat som utfyllnad till att bygga vågbrytare och till sju konstgjorda undervattensrev. I dag är dessa fredade hummerrev. Slutsatsen? Dumpning av muddermassor som inte är förgiftade påverkar inte flora och fauna.

Hummern trivs i konstgjorda rev

Grumlingen efter muddring blev temporär och miljöpåverkan liten. I Göteborg byggdes till och med konstgjorda undervattensrev av sprängsten. Där stortrivs nu hummern.