- Men tror man att man bara kan få strömmen i sig genom att ta i, eller kanske nudda ledningarna så tar man risken.
Olyckorna i samband med att ungdomar, för det är i den åldern man gör det, klättrat på tågvagnar är sällsynta.
I Norrköping är det många år sedan ett allvarligt tillbud inträffade. Greger Källsholm menar att det kan hända vem som helst som befinner sig i äventyrsåldern.
- Det är tillfälligheterna som gör det, tror jag. Man tar kanske vägen över bangården och får ett infall att klättra på vagnarna. Det handlar om attityd. Man tror att man har koll på läget.
Två år på sjukhus
Han vet. En augustikväll för 26 år sedan tog han sig upp på en järnvägsvagn på bangården i Norrköping.
Han var inte ensam. Bäste kompisen var också där. De kom för nära kontaktledningarna, det blev ett överslag och de fick ström genom sig.
- Man märker inget förrän allt blir svart, det var som att trycka på en knapp, det går fruktansvärt fort.
Kompisen dog av skadorna. Greger Källsholm förlorade sina ben och kom ut från sjukhuset först två år efter olyckan.
- Nio av tio som har varit med om det dör.
Han har berättat sin historia för tiotusentals skolungdomar. Åkt runt till skolor på det han kallar spårnära orter som ambassadör för dåvarande Banverket.
- Jag är säker på att när ungarna hade hört min historia och sett mig utan ben, så klättrar de inte på några järnvägsvagnar.
Informationen upphörde
Från Banverkets sida hade man satt upp målet med nolltolerans för olyckor kring järnvägen.
Men när Banverket och Vägverket gick samman i Trafikverket upphörde ambassadörernas informationsresor.
- Beklagligt, tycker Greger Källsholm.
- Information av det slaget är ett vasst verktyg. Det är jag säker på. Och när det gäller det här bör det vara nolltolerans.
- En sådan här olycka drabbar inte bara den som klättrade upp på vagnen utan hela familjen och alla andra runtomkring.