– I dag läste jag att socialsekreterarna i dag jobbar 10 procent med klienter och resten med administration, säger Lars Paulsson.
Han och hans fem tidigare kolleger Bertil Senestad, Ian Lindqvist, Jan Malmesjö, Jörgen Danielsson och Lennart Pettersson har tillsammans arbetat över 220 år med socialt arbete. De är inte förvånade, men tycker ändå att det är skrämmande att socialsekreterare sitter fast på kontoret med utredningar i stället för att vara ute och träffa folk.
– Det hämmar. Då missar man mötet med människor. Socialsekreterare behöver vara ute och ta plats i människors liv, säger Bertil Senestad, som inte skulle tveka att utbilda sig till socionom om han varit ung idag.
Lennart Pettersson skulle också kunna tänka sig det.
– Man vill ju ändra livet för dem som har det dåligt, säger han.
Han började som socialarbetare efter flera år inom hotell- och restaurangbranschen och till sjöss.
– Jag styrdes av att jag ville hjälpa alkoholmissbrukare, som jag träffat många av i mitt tidigare jobb.
Men så blev det inte riktigt. Han arbetade med alla slags ärenden. Inte minst med flyktingar och invandrare. Han minns när han var ute på fältet med kollegan Siri på onsdagskvällar i slutet av 70-talet.
– Vi träffade ungdomsgäng och gjorde hembesök hos familjer. Många av familjerna hade då kommit från Syrien och hade 6-7 barn. Vi fick bra kontakt och vi fick dem att inte släppa föräldraskapet även om det ibland var tungt. Det roliga är att efter 25 år hälsar de fortfarande när vi ses på stan, säger Lennart Pettersson.
Han berättar att många vuxna i en del grupper var analfabeter, vilket ledde till att barnen som behärskade svenska fick ett slags ledarroll i familjen.
Det innebar att maktförhållandena i familjen ibland blev skeva. Det försökte socialarbetarna i samarbete med föräldrarna komma till rätta med.
– Till vår hjälp hade vi familjepedagoger och tolkar, säger Lennart Pettersson.
Jörgen Danielsson nickar instämmande.
– Det fanns mer resurser då. Jag kommer ihåg att det anställdes sex familjepedagoger som arbetade med gruppen från Syrien.
Han minns också samarbetet mellan socialtjänsten och kvarterspolisen Janne "Löken" Carlsson i Navestad.
– Det var jättebra. Han hade mycket kontakt med ungdomarna och visste vad de höll på med. Den nära kontakten bröt isen och skapade ett förtroende, säger Jörgen Danielsson.
Ian Lindqvist tycker också att dialogen är grundläggande i det sociala arbetet.
– Man måste ju börja prata med varandra för att första varandras situation, säger han.
Bertil Senestad berättar att socialtjänsten på 70-talet var anslagsfinansierad så när det fanns behov avsattes pengar. Det systemet har för länge sedan ersatts och socialnämnden dras ständigt med stora underskott.
Alla de sex socialarbetarna ifrågasätter dagens politikers ständiga lösning på de sociala problemen och kriminalitet: Fler poliser och mer föreningsengagemang.
Socialarbetarna tror istället på mer aktivt, förebyggande socialt arbete i samarbete med polis och föreningsliv.
– Vi kan inte ha ett VI och DOM-samhälle, vi måste arbeta tillsammans. Det går inte att överlämna viktiga arbetsuppgifter till ordningsvakter, föreningar och polisen. Socialtjänsten måste vara med, säger Bertil Senestad.
Han tar Klockaretorpet som exempel, där finns problem med öppen narkotikaförsäljning på gatan och ständiga angrepp på polis och ordningsvakter.
– Så fort det händer något kan man inte stänga verksamheter som man gjort i Klockaretorpet. Istället måste alla goda krafter arbeta tillsammans för att få till en förändring, säger Bertil Senestad.
De sista åren av sitt yrkesliv arbetade han med avhopparverksamhet för personer som lämna kriminella gäng. Polisen hyllade arbetet, men ändå lades det ner.
Nu undrar Bertil Senestad vad som hänt med det arbetet. Behovet finns ju fortfarande kvar.
– 2012 skrevs ett handlingsprogram mot kriminella gäng. Vad hände sedan?
De sex socialarbetarna uttrycker alla oro för att allt fler ungdomar ska hamna i utanförskap, missbruk eller kriminalitet, eftersom det vare sig bedrivs ett uppsökande arbete från socialtjänstens eller polisens sida.
– Istället för att arbeta förebyggande väntar man tills det blir en stor smäll. Vad jag ser tar ingen i kommunen ansvar för arbetet ute i områdena. Man ropar bara efter fler poliser, men jag tror inte det är lösningen, säger Jörgen Danielsson.
Jan Malmesjö har många vänner som nu går i pension efter ett yrkesliv i det privata näringslivet av dem. Deras arbetsgivare vill ofta ha dem kvar för att skola in nya medarbetare.
– Varför sker det bara i det privata näringslivet? Varför använder sig inte socialtjänsten av oss?