Ingen kan ersätta Lili & Sussie
Nu letar jag förtvivlat efter någon som kan ge mig den där vardagliga livsvägledningen, någon som är och känner precis som jag och som kan beskriva precis hur det är här och nu.
Jag vill hitta den där idolen som bara känns sådär otroligt rätt, som fattar och förändrar min värld. Och då menar jag inte Horace Engdahls nobelpristagarvärld eller fondspararvärlden eller den teoretiska akademikervärlden eller någon annan värld som styrs av människor som har kläder från Kapp Ahl, som knuffas med vassa armbågar vid provsmakningen på ICA och som aldrig har haft planscher utan bara inramade bilder på Kungen och Silvia och reproduktioner av Skagenmålarna på väggen. Nej, jag vill ha en 2000-talets Elvis, en MTV-generationens Simone de Beauvoir, Sid Vicious, Bob Dylan, Jim Morrison, Andy Warhol eller Cindy Sherman. Jag vill vara ett samtidens mod eller beatnik eller hippie, jag vill ha någon att dyrka som Brando, Marlon Nico eller Jean-Luc Godard. Och jag frågar mig var jag ska hitta denna populärkulturens ikon som kan föra ens talan, så som Janis Joplin, Jack Kerouac, Che Guevara, Thåström och John Lennon gjorde.
Så jag har lyssnat på Håkan Hellström och Eminem och Hole och till och med på Feven. Jag har bläddrat i tidningar som Dazed & Confused, Darling och Pop, läst krönikor av Linda Norrman Skugge, Fredrik Virtanen och Andres Lokko, böcker av Douglas Coupland, Karin Ström, Bret Easton Ellis och Linn Ullman. På bio har jag sett Trainspotting och Scream och filmer av Lukas Moodysson och Spike Jonze. Jag har skrattat åt Felix Herngrens reklamfilmer och åt Henrik Schyfferts mustasch, skyndat mig för att kolla in senaste Jonas Åkerlund-videon och Lovisa Burfitts eller Acnes senaste kollektion men ingenstans, ingenstans på 90-talets stjärnhimmel har jag funnit den där samtidsgurun vars poster platsar på min vägg.
Egentligen borde jag ha fattat för länge sen att ingen själsfrände någonsin kommer att dyka upp på ZTV eller i DN på Stan och berätta för mig hur saker och ting ligger till. För jag är ju trots allt uppvuxen i en generation som inte bara är förlorad i musikvideornas snabba klipp, reklambyråestetik och emailkultur utan även fostrats till individualistiskt tänkande. Den förlorade generationen tror inte så värst mycket på varken politik, gud eller ödet utan prisar originalitet och nyskapande högre än något annat. Men i en värld av original är alla ensamma: man plockar ihop sin subjektiva verklighet av väl valda bitar ur medieflödet och skapar sig en alldeles egen, personlig jag-är-mig-själv-subidentitet som ingen popstjärna någonsin kommer att förstå så bra att det blir tal om plansch-på-väggen-nivå. Man söker en rebell, en ledstjärna men finner inget annat än en urlakad tramsig kändisvärld som till största delen ändå sponsras av Kapp Ahl-etablissemanget. Man vill ha en själsfrände, men var idag hittar man soul?
Förut, när världen var lite mindre låg mitt största problem i om jag skulle byta ut Lili och Sussie-planschen mot New Kids On The Block och för modsen på 60-talet blev det kanske aldrig mer komplicerat än så, Small Faces eller the Who, liksom. Nu är avantgardet upplöst och verkligheten rymmer så många grånyanser att vitt och svart känns overkligt.
Och ingen, ingen kommer så nära sanningen att jag är beredd att göra en läppstiftsnyans eller ett fräckt gitarriff till en livsstil.
Så jobbar vi med nyheter