Kommer man till Norrköping ska man bli imponerad. Sådan var i alla fall tanken när järnvägsstationen stod färdig 1866. Alla som anlände med tåg till Norrköping skulle hänföras av den vackra staden. Ett första gott intryck i blickfånget från stationen. Lösningen blev Järnvägsparken.
Så här skrev NT sommaren 1967 om idén:
"Varje stad med självaktning som fick en järnvägsstation satte en ära i att göra denna till en verklig prydnad för staden. Därför beslutades det i Norrköpings järnvägsstadsplan att stadens stationshus skulle byggas i tidsenlig elegant herrgårdsstil och att en park skulle anläggas framför stationen som vackert blickfång för de genomresande.
En viktig uppgift för parken var också att tjänstgöra som brandmur. Stationen var en eldfarlig plats med tåg som ständigt spydde ut gnistor och rök och det behövdes därför ett skydd för de lättantända trähusen mot denna fara. Parken fick bli det vackra skyddet.
Man lade ner stor omsorg på parkens planering och efter kontinentalt, i första hand franskt, mönster arrangerades växterna i olika tapetgrupper. I en tapetgrupp skulle blommorna planteras tätt tillsammans så att de utgjorde en tät matta. De olika blomstersorterna i varierande färger skulle på så sätt bilda ett dekorativt mönster. Den enskilda blommans skönhet kunde man däremot inte urskilja. Mängden, färgerna och precisionen skulle vara det tongivande".
Sedan 1970 är Järnvägsparken en del av Carl Johans park.