Inte lätt att vara nybörjare runt pokerbordet
En grön duk på bordet, markerna och kortleken på plats och inte en tom stol så långt ögat når. Hög tid för poker.
Inga pengar men väl marker och prestige i potten.
Foto: Fotograf saknas!
Sex är förhållandevis vana pokerspelare och kastar termer som "the flop" och "check" omkring sig med självsäker elegans. Den sjunde deltagaren har egentligen aldrig spelat poker tidigare, men var förr rätt säker på Löjliga familjerna.
Denne sjunde deltagare är jag själv.
Men det är det endast jag själv som känner till. Jag håller masken bakom mörka solglasögon och sätter mig till bords med utstuderat dramatisk nonchalans. Motspelarna, sex grabbar i 13-årsåldern, stirrar med en blandning av skepsis och oro. Ett proffs eller en nybörjare? Nolla eller kung?
- Texas-Gunnar, presenterar jag mig och det är uppenbart att namnet inger respekt.
Ett stramt pokerface lurar motståndarna
Vi spelar Texas Hold?em som är den överlägset mest populära spelformen just nu. En vanlig kortlek används och vi får alla två kort var i given. De korten visar man inte för någon annan. Man satsar alternativt lägger sig med utgångspunkt av styrkan på dessa båda. Under spelets gång lägger givaren i omgångar upp öppna kort på bordet. De korten får alla använda sig av. Genom att kombinera de båda korten på handen med de på borden ska spelaren skapa en så bra femkortshand som möjligt.
Rent teoretiskt är det inga större problem, men poker vore inte poker om det inte vore för alla märkliga termer, illvilliga försök att bluffa, taktiska tankebanor, djärva satsningar med markerna och logiska uträkningar på en och samma gång. Det blir lätt aningen rörigt för en julgransfot bland pokerhajarna. Även om klädseln och de rena dragen i ett stramt pokerface förmodligen lurar omgivningen.
- Det är kul när man vinner, säger Orre medan de första korten delas ut.
- Ja, fast när man förlorar vill man spela mera för att vinna tillbaka, fyller Wille i.
"Vi ser dina kort"
Jag har inte en tanke på att förlora. Jag får ruter tio och ruter ess på handen. Bra? Svårt att säga men i tuffa sällskap är det säkrast att vara försiktig och jag lägger mig.
- Lägger dig?, frågar någon. Foldar, menar du?
- Eeh, just det. Foldar.
Potten med marker, ännu ganska blygsam, hamnar hos Johan på ena kortsidan. Jag förhör mig lite försiktigt om gängets spelvanor medan leken blandas för en ny giv.
- Vi spelar varje dag. Nästan i alla fall.
- Det är jättemånga i skolan som spelar.
- Det finns gratisspel på nätet också där man inte riskerar att förlora några pengar.
Nya kort på bordet och jag får två knektar. Tror att ingen anar min upphetsning över korten när närmaste bordsgrannen Nisse utropar:
- Texas-Gunnar, vi ser dina kort! Inte så proffsigt kanske.
Hoppsan. Här är det ännu försiktigare gester som gäller och jag går med nollställt ansiktsuttryck med när potten höjs med tio marker. Några lägger si ... förlåt, foldar, men vi är tre som går vidare och satsar medan givaren lägger upp nya öppna kort på bordet. Sedär, ännu en knekt och det är endast med stor möda jag lyckas kväva ett ljudligt "yppie!".
Genomskådad
- Kolla alltid in motståndaren, tipsar Axel. Om han inte vill möta din blick har han en bra hand.
- Men om han kliar sig i nacken och håller på bluffar han säkert, vet Johan.
- Och den som verkar vara avslappad brukar ha bra kort, säger Orre.
Jag är, på ytan, varken avslappad eller spänd och håvar till slut in en tämligen hyfsad pott på mitt triss i knektar. Eller three of a kind som vi säger i dessa kretsar. Nu kan väl ingen runt bordet ana att jag blott är en simpel förstagångslirare?
- Nybörjartur, muttrar Wille.
Genomskådad. När jag i ivern råkade blotta mina kort var det uppenbart att jag knappast kom raka vägen från de mustigaste spelhålorna.
- För proffsen handlar det till 90 procent om skicklighet, fortsätter Wille. I ditt fall ... jag vet inte, det handlar nog mest om tur. 90 procent tur kanske.
Efter urladdningen med knektarna lägger jag mig i ett par givar medan leden runt bordet tunnas ur i takt med att några vinner och flera förlorar. Jag bestämmer mig för ett högt spel, en avancerad bluff som ska ge mig hela potten.
- All-in, hör jag mig själv utropa samtidigt som jag föser in hela högen med marker innan jag ens sett mina kort.
En tvåa och en sjua i olika färger. Hmm, det här kan bli knepigt. I samma ögonblick hör jag Johan, som av en händelse och utan att ha sett korten, säga:
- En tvåa och en sjua är den sämsta handen man kan få. Det går inte att göra någonting av dem.
Nåväl. Jag lutar mig lugnt tillbaka, som om jag hade en straight flush eller något på gång, och balanserar på knivseggen. Ruin eller livslång lycka. De kommande dragen avgör min framtid. Oturligt nog hakar Wille på och synar min ogenerade bluff. Tvåan och sjuan på bordet. Utspelet tas emot med missmodiga och tvivlande utrop.
- Du har ju ingenting!
- Jag trodde att du kunde det här!
Texas-Gunnar drar sig tillbaka för gott. Hans avtryck i pokervardagen är näppeligen skönjbart men själva spelandet fortsätter i oförminskat omfång. Pokertrenden visar inga tecken på att mattas.
Så jobbar vi med nyheter