Jag är en våldtäktsman
Ibland när jag går hem från krogen kommer jag på mig själv med att vara ensam. Norrköping är ingen höjdarstad att gå omkring ensam i, det vet jag, och jag har blivit utsatt för många obehagliga situationer när jag rört mig omkring de centrala delarna.
En del obehagliga situationer dyker dock upp oftare än andra. Då tänker jag främst på obehaget i att möta en ensam tjej som är på väg hem från krogen. Poängen är inte att jag blir frestad att våldta henne, nej mitt problem är att jag alltid är lika säker på att hon i sitt huvud gör mig till en våldtäktsman. Är det jag som är monstret? Jag känner hennes oro, märker hur hon försöker låtsas att jag inte finns där och bestämt stirrar ner i marken.
Jag gör allt för att minska den oro jag inbillar mig att hon känner. Jag försöker också titta bort, försöker se extra oskyldig ut men helst vill jag bara ropa "Jag heter Elia, och jag är inte någon våldtäktsman!"
Det är hemskt att känna så, och fast jag inte vet ifall min oro är befogad eller inte, så är jag ganska säker på att den i många fall faktiskt är det. Det här är ändå ingen uppmaning till er tjejer att sluta behandla oss killar som skit i era huvuden, för så länge det finns män som på allvar våldtar kvinnor så är alla vi män dömda att leva i rollen som "eventuella våldtäktsmän". Det vill vi inte, och det är ytterligare ett skäl till att alla män måste lära sig ta ansvar och visa respekt för det motsatta könet.
Så jobbar vi med nyheter