Jag blev rädd för ormarna i boken

Varför är vi rädda? Vem är det som bestämmer vad vi ska avsky?
Jag tycker hemskt illa om ormar, men det är ingenting jag har bett om.
Det lustiga med min avsky, är att jag inte kan sätta fingret på exakt vad jag är rädd för. Jag är egentligen inte rädd för att de ska bita mig, att det ska göra ont och att jag ska hamna på sjukhus. Nej det är inte de tankarna som dyker upp i mitt huvud när rädslans panik kastar sig över mig. Jag har funderat över om det skulle kunna vara deras sätt att röra sig, som väcker känslan av obehag hos mig, men jag är inte säker på det. Det skulle även kunna vara deras kroppsform, deras kluvna tunga eller deras förmåga att nästan osynligt ligga på klippan så att jag när som helst, med mina ovaksamma fötter, skulle kunna trampa på ormen. Men, nej... inget av dessa förslag är helt tillräckliga, för att ligga till grund för min rädsla.

Jag har funderat på det här med oförklarlig avsky, kan det rent av vara medfött? Föds vi alla med en rädsla eller avsky för någonting? Kommer rädslan vid ett visst ögonblick, som till exempel när man ser en orm på tv, och efter det blir rädd? Eller är all avsky baserad på någonting djupare, något oförklarligt?
Jag tror att vad man än är rädd för så är man rädd för en känsla. När jag är rädd för ormar så är jag rädd för den obehagliga känslan som kastar sig över mig så fort jag tänker på ormens sliskiga kropp. Jag vet egentligen mycket väl att "ormen är räddare för mig än vad jag är för den" men den vetskapen hjälper inte mig ett dugg. Jag vet inte ens om det är möjligt för ormen att vara lika rädd som jag.

Hittills i mitt liv har jag inte träffat någon som är mera ormrädd än jag. I fyran blev jag rädd för ormarna
i NO-boken. De gav mig en stark känsla av obehag. En gång slingrade en snok över våran filt när vi skulle bada. Om inte min pappa hade ryckt undan min lillasysters ben, skulle ormen ha slingrat rakt över dem. Jag hade panik resten av den dagen, och hela natten drömde jag mardrömmar.
Vissa går i terapi för att bli av med sin rädsla, men så länge min fobi inte påverkar min vanliga vardag, låter jag terapin vara ifred. Alla är rädda för något, så har det alltid varit, och jag tror att det bästa vi kan göra är att låta det förbli så.
Av någon oförklarlig orsak hatar jag ormar och ingenting i välden tycks kunna ändra på det.