Intervjun med honom och de övriga pedagogerna gjordes precis innan coronapandemin slog till. Nu befarar de flesta av dem att den redan pressade arbetssituation de beskriver i artiklarna kommer att förvärras.
Johan heter egentligen något annat, men vill vara anonym. Han har arbetat som fritidspedagog på en av Norrköpings grundskolor i ungefär tio år, men har nu kommit till en punkt där han känner att det får vara nog.
– Jag tror inte att allmänheten på riktigt förstår hur allvarlig situationen på skolorna är. Hade det varit en annan verksamhet hade skylten "Stängt på grund av sjukdom" åkt upp för länge sen.
Istället rullar det på, säger Johan. Trots personalbrist, regler som inte går att leva upp till och ökade krav på dokumentation.
– Medarbetarna är slutkörda och barnen går sönder. Samtidigt ska inget märkas utåt.
Johan berättar att personal bryter ihop på jobbet och gråter, då de känner att de inte räcker till. Ledningens respons har varit att dessa måste gå undan.
– Jag förstår ju att vi inte ska stå och gråta bland barnen, men samtidigt. Om personalen gråter är det ju något som är fel och måste hanteras.
Johan menar att det finns en utbredd tystnadskultur i skolvärlden och efterfrågar en större öppenhet.
– Jag är inte ute efter att enbart visa det dåliga. Men om vi inte ser de faktiska problemen blir det heller aldrig bättre.
Han berättar att personalen inte ens hinner sätta sig en kvart för att planera, då de måste täcka upp för varandra, avstyra bråk eller dokumentera händelser. Johan upplever generellt att dokumentationskraven har ökat markant under hans verksamma år, på bekostnad av det pedagogiska arbetet.
Hans uppfattning är också att fler barn mår dåligt och behöver extra stöd.
– Detta stöd är tydligt reglerat, men svårt att leva upp till. I praktiken blir det de minst erfarna kollegorna som får ta hand om de mest krävande barnen, vilket är orimligt för båda parter. Men annars går inte pusslet ihop.
Johan berättar att han flera gånger har känt att han inte kan stå för de åtgärder skolan sätter in kring vissa barn.
– Det är tomma ord. Alla vet att de inte kommer att fungera, men fortsätter ändå.
Han känner också stress över "prioriterade utredningar" där han står som ansvarig på pappret, men som han inte hinner med.
– För när jag väl sitter där med utredningen framför mig, knackar en lärare på dörren med tårar i ögonen och vill ha hjälp i klassrummet. Ska jag säga nej då?
Han berättar vidare om planeringstid som inte blir av och som spär på känslan av otillräcklighet. Hur han sitter och försöker dokumentera eller planera på en stol intill toaletterna med barn springande omkring sig.
– Någonstans tar du slut. Du orkar inte.
Med coronakrisen har arbetssituationen blivit ännu rörigare, menar Johan. Bland annat är riktlinjerna för social distansering omöjliga att följa och han befarar att elever och pedagoger kommer att få en ännu tuffare situation när pandemin väl är över.
Behövs det fler personal?
– Framför allt behövs det fler personal med rätt kompetens.
Hur kommer det sig att du jobbar kvar?
– Det har jag frågat mig många gånger, men jag gillar ju det här. Barnen, relationerna, jag vill inte bara ge upp.
Finns det något du tycker fungerar bra?
– Klart det finns bra dagar, bra lektioner, härliga elever. Men nej, egentligen inte. Glädjen har försvunnit.