Julia- 14 år och symfoniker

- Sommar! beordrar dirigenten Jan-Åke Hillerud. Symfoniorkesterns generalrepetition är igång. Sommar, sommar, sommar, spelar instrumenten. Som på kommando knastrar regnet mot presenningsväggarna i Vasaparken. Vid scenkanten står Julia Biegniewski, violinsolist i konserten "Musik i det gröna". Hon är fjorton år och går i Haga musikklasser. Den här kvällen kommer hon för första gången att framträda framför en stor orkester. Men det är knappast första gången hon spelar en huvudroll. Det räcker med att vända sig till NT:s artikelarkiv. Här går att läsa om hur hon som sjuåring deltog i en söndagskonsert i Louis De Geer, hur hon som tioåring framträdde på Kulturnatten och som elvaåring showade med Triple & Touch. Hon har uppträtt på på bröllop, galor och konserter. Och har haft roligt under tiden, understryker hon. - Jag älskar musik. Den är mitt liv, jag kan inte tänka mig att vara utan den. Fiol började jag med för att pappa spelade. Inte just för att jag ville spela fiol. Men just nu känns det väldigt kul, när det händer så mycket. Samtidigt tycker jag mycket om att sjunga och att dansa. Hennes pappa Kryspin Biegniewski, violinist i Symfoniorkestern tillika Julias lärare, berättar gärna om en kyrkokonsert i Simonstorp när Julia var tre år. Plötsligt märkte han hur publikens uppmärksamhet vändes åt ett annat håll - åt dottern som svängde runt på träbänken. Året efter började hon spela fiol, efter suzukimetoden, som bland annat kräver en tidig start för musicerandet, men även lust till musiken. I dag övar hon en timme om dagen, men det är inte alltid hon hinner. Sången, dansen, skolan och kompisar tar också tid. Hon vill helst inte behöva välja. På torsdagen är det dock bara fiolen som gäller. - Jag är inte nervös än, men det kommer nog när jag går ut på scen. Men så ska det vara. Man ska vara nervös. Det kommer nog att gå bra. Jag har blivit ganska van att spela inför stor publik. - Jag har repeterat med orkestern två gånger innan. De har berömt mig mycket. Det är många som säger att jag har en stark ton. Överhuvudtaget verkar de tycka att det går bra. Generalrepetitionen har pågått i snart en timme. Efter verk av Gärdestad, Grieg och Wastesson är det dags för Vittorio Montis livfulla "Csardas". Ett svårt stycke som kräver flink fingersättning. Julia vankar fram till scenen. Hon tar av sig sin svarta jacka. - Kom Julia, vi gå, med träskor på, gnolar Jan-Åke Hillerud i mikrofonen. Hon får direktiv om var hon ska stå. Fadern, som sitter nära, hjälper till. Innan det bär av. Vinden rycker loss notblad och sliter i scenbygget. Uppträdandet är på allvar sceniskt. Julia gör rappa stråkdrag, håret fladdrar och hon vrider kroppen av och an. Det bådar gott inför kvällens konsert. Efteråt får hon en uppskattande applåd av orkestern. - Strålande! utbrister Hillerud. Hon kliver av scenen. Det är paus. Hon pratar med pappa Kryspin. Han finns alltid nära till hands. Ibland lite för nära, medger Julia. Han är ju både pappa och lärare, och det leder till kontroverser. - Alltså, vi grälar ganska mycket, säger hon. Det är ju så. Men ändå tycker jag att vi kommer bra överens, för han är trots allt min pappa. Vad kan grälen handla om? - Att jag övar för lite. Vad säger du då? - Att det gör jag inte alls. Har han rätt? - Ja, säger hon och skrattar. Det kanske han har.

Julia- 14 år och symfoniker

Sceniskt och strålande. Under torsdagen begick Julia Biegniewski, 14, debut som violinsolist med Symfoniorkestern.