Så bor vi
Årtalet ovanför ingången till det maffiga hyreshuset på Sandgatan i Norrköping skvallrar om att det är 122 år gammalt. Och då sparade man inte på inredningsdetaljer. Väggarna i trapphuset är prydda med målningar och även fönstren är utsmyckade.
– Ja, det är fantastiskt fint här, säger Julia Salomonsson, när hon möter upp för att vi ska få hälsa på hos henne, i det kollektivboende hon valt som sitt hem.
– Vanligast är väl att man bor så här som student, men bara en av oss tre som bor här nu studerar, säger hon och slår sig ner i soffan i vardagsrummet.
Det är ett av de fyra rummen som finns i lägenheten. En typisk sekelskifteslägenhet, med rejäl takhöjd och stuckaturer.
– Möblerna vi har är våra egna, men vi använder dem gemensamt, förklarar Julia.
De andra rummen är tre sovrum, ett till varje hyresgäst. Här finns också ett gemensamt och väl tilltaget kök samt två toaletter och två balkonger.
– En av balkongerna har jag lagt belag på för mina odlingar. Jag odlar bland annat tomater, fyra olika sorter, tillägger Julia.
Det märks att hon stortrivs här. Det är heller inte första gången hon bor i ett kollektiv. Det gjorde hon även under studietiden i Linköping, när hon pluggade till psykolog.
Sedan gick flyttlasset till Norrköping. Och genom studentkören, som hon gick med i då, träffade hon Elsa Bihl. Tjejen som födde idén om att starta ett kollektivboende. Julia hakade på och så började jakten på en lämplig lägenhet.
– Vi ville ha en lägenhet som inte tvingar oss att gå igenom någons rum för att komma till köket eller vardagsrummet. Till slut hittade vi den här, säger Julia.
I december 2019 flyttade de in. Och snart fick de sällskap av ännu en tjej.
– Det var precis innan coronan slog till. Då var det jättebra att bo så här, för man slipper att känna sig ensam och isolerad, fortsätter hon.
Men var och en sköter ändå sitt. Även när det gäller matlagning. Det är sällan de har gemensamma middagar. Just för att de vill ha det så. Med de delar på kaffe och städartiklar. Och när det gäller städningen görs det enligt ett schema.
– Vi har delat upp det så att inte en person behöver ta hela lägenheten vid ett tillfälle, förklarar Julia.
Vad är ett måste för att passa in i ert kollektiv?
– Att man inte är för pedant. Det är självklart bra med ordning och reda, men man måste stå ut med att det tillfälligt ligger en hög med kläder i hallen. Annars skapar det bara stress.
– Sedan har vi en regel att man kollar med de andra om man tänker bjuda in många kompisar på en gång, så att det är okej.
Händer det att ni inte kommer överens?
– Nej, det tycker jag inte. Vi har blivit nära vänner och ibland har man kunnat stötta varandra. Man blir lite som en familj.
För boendet betalar Julia och de andra 4 400 kronor var i månaden. Därutöver delar de på kostnaden för internet och el.
– Jag tycker att man får mycket för pengarna. Och vi är ju inte så många, så man behöver ju inte trängas om utrymmet i kylen heller. Det brukar vara ett problem i större kollektiv, vad jag förstått, tillägger hon med ett skratt.
Men hur länge Julia kommer att bo i kollektiv får framtiden utvisa. Tack vare studentkören träffade hon också sin pojkvän Albin. Även han bor i ett kollektiv, en bit bort.
– På sikt skulle det vara roligt att flytta ihop. Men just nu är det så här vi bor, säger hon.