Kateryna Kolomatska från Mariupol har en juridisk bakgrund som hon hoppas ska vara till nytta även i Sverige.
Kateryna Kolomatska bodde i Mariupol. När kriget startade trodde hon först inte att det skulle bli värre än det lågintensiva beskjutningar de haft under åtta år mot ryska separatister.
Men när Putin beordrade invasionen visade det sig vara en missbedömning. Efter att den första ryska offensiven misslyckats har det hela utvecklats till ett rent utnötningskrig. Förra våren föll Mariupol i ryska händer. I dag är hennes föräldrars lägenhet ett utblåst betongskelett.
– Vi hamnade mitt i kriget. Vi flydde under beskjutning, men tack vare min styvfars erfarenhet klarade vi oss. Bilarna bakom oss kom aldrig fram, berättar Kateryna.
En bild med perspektiv underifrån på det som tidigare var Kateryna Kolomatskas lägenhet i Mariupol.
Nataliia Nosenko kommer från Zaporizjizja i sydöstra i Ukraina. Floden Dnepr rinner igenom staden som har stora kärnkraftsanläggningar. Hon lämnade på sin mors inrådan en stad som utsatts för mycket raketbeskjutning.
– Jag är orolig för min familj. Min mamma stannade i Ukraina. Det gjorde även mina bröder som har egna familjer. Det är oroligt och jag ringer mamma nästan varje dag. Jag saknar min familj och min katt. Jag skulle gärna vilja åka hem på besök. Men egentligen vill jag stanna och bygga mig ett nytt liv här, säger 33-åringen Nataliia.
Nataliia Nosenko, 33 år har jobbat på mäklarfirma, med barn och med skådespeleri.
Blir det ett dåligt samvete att du är här och vännerna är kvar där?
– Kompisar och vänner i militären skuldbelägger mig. De ser mig lite som en förrädare. Det är svårt, men jag förstår att det är tufft för dem som är helt inne i kriget. De har inget vanligt liv. Alla de som lämnat landet får lätt den stämpeln, säger Nataliia.
Hon kom till Norrköping via Malmö våren 2022 och pratar svenska obehindrat. Drömmen är att hitta ett jobb, en egenförsörjning.
– Jag är på Marieborg och på Folkuniversitetet nästan varje dag. För vi ukrainare här säger att vi sitter på två stolar nu. Vi vill lära oss språket så snabbt som möjligt för att leva här och nu. Kriget har lärt oss att allt kan vara förändrat, för morgondagen kanske inte kommer alls, säger Nataliia.
Nataliia Nosenko, till vänster, och Kateryna Kolomatska flydde i fjol efter att Ryssland invaderat Ukraina 24 februari 2022. Nu känns det som att de är på rätt spår efter ett omtumlande år.
I Norrköping brottas de med inflationen som alla andra – skillnaden är att de måste klara sig på 61 kronor om dagen. Det ska räcka till allt. Mat, kläder, sjukvård, tandvård och fritid.
Nataliia går till fots mellan sitt boende och studielokalerna på Marieborgs Folkhögskola och Folkuniversitet på St Persgatan. Till buss räcker inte pengarna.
– Vi har 66 deltagare här i Norrköping. De är ambitiösa, vill jobba. Men det är svårt att leva på 61 kronor, nästan skamligt. Ersättningen har inte ändrats sedan 1980-talet, säger Andrej V Mishko som är handledare för Nataliia och Kateryna på Folkuniversitetet.
Där betalas kurser av ESF (European Social Fund) för att underlätta integrering. Här får de hjälp med att skapa sig ett eget cv för att kunna ta sig ut på arbetsmarknaden.
– I Norrland har man varit bättre på att ta tillvara den kunskap som finns. Här måste de söka jobb som städare eller diska på kafé. Det är en enorm kompetens som finns här. Personer som är högutbildade och det i yrkesgrupper som det råder stor brist på idag här i Sverige, säger Andrej V Mishko.
Andrej Valentinasson Mishko är kritisk till de knappa ersättningsnivåerna flyktingarna ska klara sig på. Speciellt när levnadskostnaderna ökat kraftigt de senaste året.
Nu hoppas han att till exempel Kateryna Kolomatska med sin juridiska utbildning kan söka sig mot kriminalvården.
– De som gått igenom kriget och flytt för livet har ofta stor drivkraft att hitta och skapa jobb. För det finns inget att återvända till, säger Andrej V Mishko.