Åke Bjerselius och hans livsverk tappade 100 000 kronor i veckan i pandemins spår, men kloten har fortsatt rulla i klassiska Vilbergshallen. "Vi har satt en ära i det och ger oss inte", säger han.
Den 1 augusti 1973 slogs den första striken i Vilbergshallen. Åke Bjerselius, som lockades till det nyöppna centrumet av byggherren Henry Ståhl, ritade upp den 16 banor stora anläggningen, som med åren blivit en del av vardags- och idrottslivet i Vilbergen och Norrköping.
Klubbar och hallar har kommit och gått, men här har allt bestått.
– Den här listan betyder allt för hallen, säger Åke Bjerselius och lägger fram ett A4 med namn på 31 föreningar.
Kompisgängen Antikrundan, Ugglorna, Tjejmaffian, Måndagsklubben och Fantasterna står där tillsammans med elitklubbarna Kaskad, IFK Norrköping och Örnen, som alla har sin hemvist i hallen.
– Vi har startat en klubb om året i nästan tio år. De flesta är 65-plussare, som gått ihop och spelat. Det var full fart här varje dag i veckan tills coronan svepte över oss. Hallen har varit öppen hela tiden, men det kom ju inga kunder, säger Åke Bjerselius, som mycket väl minns den dramatiska förändringen.
– Jag förstod direkt vad klockan var slagen den 12 mars förra året. Jag drog i nödbromsen direkt. Jag hade lärt mig av missen under sommaren 2018, när jag bara lät allt fortsätta.
Sommaren 2018?
– Då var det värmen, som höll i sig i flera månader... Hallen tömdes över en dag, men jag trodde det skulle gå över snabbt, så jag lät vardagen rulla på med full personalstyrka. Det kostade oss mycket. Jag gör aldrig om samma misstag två gånger.
Personal fick sägas upp, alla planerade inköp stoppades och verksamheterna stannade av.
– Det var tufft, men jag hade inget val. Vi gick från tio till två personer. Men jag stod där i mars och trodde inte det skulle hålla i sig så länge. Jag lovade till och med personalen att de skulle få komma tillbaka i november, men det blev inte riktigt så, minns han.
Handsprit och bowlingklot delar plats i Vilbergshallen.
Drygt 400 listade 65-plussare, som då bowlade varje dag, stannade hemma. Banorna, som kryllade av spelglädje från morgon till kväll, gapade tomma. Företaget tappade runt 100 000 kronor i veckan i hyresintäkter och mer än hälften av sin försäljning – från drygt tio miljoner till fem miljoner kronor.
– Coronan slog ju extra hårt mot den äldre generationen. Vi fick igång coronabowling med tiden, där man spelade en och en på varje bana, men vi har kastats mellan hopp och förtvivlan många gånger. När vi trodde det lättat och ljusnat kom ju nästa restriktion med en ny smäll.
– Det börjar kanske ljusna lite nu på den fronten. Seriespelet, som legat nere nästan hela tiden, ska börja i september.
Stefan Falkhäll har en lång karriär och många år i Vilbergshallen bakom sig - som framgångsrik spelare i Örnen och engagerad hallchef.
Hallchefen Stefan Falkhäll, som är tillbaka i tjänst på halvtid, har lagt schemat för hösten och smider så smått planer på nya föreningar.
– Vi kan bara göra oss startklara och hoppas det håller den här gången.
Vilbergens Centrum stod klart i mars 1972. Tio miljoner kronor kostade hela bygget, som på den tiden var en naturlig mötesplats för området med bank, post, apotek, restauranger och affärer. Knappt 50 år senare står Henry Ståhls bygge kvar, men ser och är annorlunda ut – precis som själva Vilbergshallen. Här fanns en gång i tiden bangolf, biljard, flipper- och dataspel, rullskridskobanan med disco och solarium.
– Vi hade allt här nere, säger Åke Bjerselius, som minns det första mötet med byggherren och vägen till hallen.
– Han hade, via omvägar, hört att jag hade planer på en bowlinghall nere på stan, men så träffade jag hans högra hand, Göran Johansson, utanför Konsum. Jag hade köpt mjölk och var på väg hem, när Göran fångade upp mig och bad mig träffa Henry Ståhl på kontoret direkt.
Glasburen – mitt på torget – med sin trappa till källaren stod redan där.
– När jag klev ner här för första gången fanns det ingen belysning, det rann vatten längs väggarna och överallt stod det pålar, som stöttade upp taket.
31 föreningar hyr in sig och spelar bowling i Vilbergshallen. "Vi har startat en klubb om året i nästan tio år nu", berättar Åke Bjerselius.
Han lämnade in en ritning på en tänkt hall till Henry Ståhl.
– Vad du vill ha så ordnar vi det. Det var det han sa, när jag vi pratade.
...och du är kvar än, som nybliven, 78-åring?
– Jag vill ha lite att göra som pensionär och mår bra om jag får hålla mig sysselsatt, men det är klart det har känts tufft den senaste tiden.
Du har aldrig, under den här tiden, funderat på att lägga ner helt?
– Jag har lite ekonomiska muskler och ger mig inte, men jag tror för den skull inte att allt ska ordna sig. Det gör det inte, men tog tidigt beslutet att kloten ska rulla och det skulle vara "business as usual" – även om det inte kom hit något folk.