En sliten sportklyscha går ut på att anfall är bästa försvar. Den tesen har praktiserats utanför idrotten, ofta inom politik, kultur och det offentliga.
En som fortsätter att gå till anfall är Ulf Adelsohn. Ni vet, förre moderatledaren, ministern, landshövdingen.
Han är sedan länge ärkedjurgårdare och han syns i idrottsföreningens finaste societet, ihop med Tumba, Lasse Björn, Lars-Gunnar Björklund och sådana blåa goa gubbar. Han har en given stol på DIF:s hedersläktare på Stadion.
Nu senast hade Uffe kommit på varför det gått dåligt i årets serie.
I den stinna djurgårdsbyråkratin hade han hittat felet, långt från hedersläktaren, nämligen i målet.
Allt är målvaktens fel, "den sämste i klubbens historia", flöjtade Uffe.
Hans fru, idrottsministern, lär ha rodnat. Han gick till anfall fast han inte hade behövt, men precis som Cervantes sorgliga, lite löjliga, riddare Don Quijote, ville han påminna om sin viktiga existens. Då det gällde SJ, hade han dock ett behov av försvar.
Den sparkade SJ-ordföranden Adelsohn menade att landets tågtrafik överlåtits åt "klåpare och amatörer".
När argumenten tryter, så höjer man rösten, är en annan bra klyscha.