Konsten att rädda livet på en guldfisk

Vår beredskap är god, är ju ett uttryck man har hört förr.
Det gäller även för Lilleman där hemma. Han spatserar gärna omkring med simdyna på sig, så där till vardags.
- Det kan ju bli översvämning, konstaterar han, riskmedvetet.
Jo, det kan det ju alltid. Han kanske hörde om den där diskmaskinen som löpte amok och gjorde att ett helt dagis fick stänga. Inte kul alls. Vi skrev om det i den här tidningen, förresten.
Det finns så mycket intressant att läsa om i tidningar. Särskilt i de där som kallas kvällstidningar som kommer på morgonen.

Läste ni till exempel om hon som hade räddat livet på sin guldfisk genom att ge den konstgjord andning? Fantastiskt. Kände mig plötsligt som en riktigt råbarkad sälle. Själv hade jag nog bara spolat ner fiskskrället i toaletten. Far i frid, firren. Okänslig typ man är ändå. Kanske borde anmäla mig själv, erkänna, träda fram inför någon organisation som värnar om djurens rätt till liv, eller så. Ge djurens ovänner ett ansikte (om det nu nödvändigtvis måste vara ett ansikte, det kanske går bra med en fotsula, en armbåge eller varför inte en armhåla?). Det kanske finns någon organisation för den som vill vända om. Man kanske kan gå på möte.
- Hej, jag heter Karin.
- Hej Karin!
- För flera år sedan spolade jag ner en guldfisk i toaletten. Och så fort en av fiskarna dör där hemma i akvariet gör jag om samma sak. Fast jag egentligen inte vill kan jag inte låta bli. Men nu känner jag att jag så starkt vill bryta det här beteendet. Det är därför jag kommit hit ikväll.
Och så undrar jag, om man nu inte behärskar mun-mot-mun-metoden på fiskar, hur ska man göra då? Gå en kurs? Förbereda sig för att ge blötdjuret ett värdigt slut? Gräva en grop i backen, skotta ner djuret och sjunga Härlig är jorden?
Jag gillar den psalmen förresten. Och just nu passar den ju så himla bra. Denna tid av gräsfläckar, matsäckspackande och jeans så fulla av grus och sand att det rasslar i tvättmaskinen.
Men läste ni om hunden då, som lärt sig borsta tänderna alldeles själv? Det var till och med bild på jycken i profil. Tandborstskaftet stack ut som ett svärd ur gapet. Det finns så mycket intressant att läsa om i tidningar, som sagt.

Om jag stolt förklarade för min tandläkare att jag nu lärt Lilleman borsta tänderna alldeles själv så skulle jag minsann inte få någon klapp på axeln. Hur mallig jag än skulle vara över min duktige son. Som ansvarstagande förälder ska man nämligen borsta tänderna på ungarna upp till tolv års ålder. Tolv år, mina damer och herrar, det är länge det. Och sedan då? Det skulle inte förvåna mig det minsta om de höjde åldersgränsen just när man tagit sig över ribban.
Och då är det väl dags att sätta in löständer på både mig och kottarna.