Förödelsen var enorm efter att de väldiga vågorna slagit in över stränderna på Annandag jul 2004. Stora delar av de drabbade turistorterna i Thailand låg i ruiner och snart började omvärlden förstå vidden av katastrofen, när dödstalen hela tiden ökade.
Sverige drabbades hårt – 543 svenskar miste livet i katastrofen – men totalt uppgick antalet döda till över 220 000 personer.
Snart inleddes det omfattande och mycket krävande arbetet att identifiera de döda.
Kriminaltekniker Allan Jensen från Norrköping var en av dem som fick i uppgift att delta i det arbetet, på plats i Thailand.
– Vi satt några stycken på jobbet morgonen efter tsunamin och diskuterade vad som hänt. Jag och en kollega, Ulf Holmgren, kände att vi ville vara med och göra något, säger han.
De båda enades om att säga ja och åka ner om frågan ställdes.
Bara några dagar senare kom frågan.
– Det var bara att åka hem och fråga om det var okej att dra iväg tre veckor, säger Allan Jensen.
Sedan gick det fort. Redan efter ett par dagar satt de på ett plan på väg till Thailand.
– Jag minns att vi fick ta mängder med sprutor innan vi åkte. Översvämningarna hade gjort att det var stora problem sanitärt.
Allan Jensens grupp skulle lösa av en grupp som redan var på plats tidigt. Innan de lämnade Sverige hade de fått en del information om läget, vilket gjorde att de kunde förbereda sig mentalt på vad som väntade och på hur de skulle arbeta.
På plats i Thailand arbetade man på en så kallad site – en inhägnad arbetsplats där de kunde utföra sitt arbete ostört. De fick erbjudande att åka till de platser där tsunamin slagit till, för att få en bild över hur det såg ut.
Men Allan Jensen sa nej.
– Jag minns att jag valde bort den delen. Det var inget jag var intresserad av. Då riskerade man att börja relatera de döda som vi jobbade med till vad personerna gjort på semesterorterna. Det kändes bättre för mig att koncentrera mig på jobbet som skulle utföras, säger Allan Jensen.
Den första veckan i Thailand arbetade Allan Jensens grupp tillsammans med personal som varit där sedan tidigare. Den personalen visade hur arbetet var upplagt och hur allt skulle göras. Andra veckan körde Allan Jensens grupp ensam, för att den tredje veckan lära upp nästa grupp som sedan skulle ta över.
– Konstigt nog gick det bra att jobba. Man fick skala bort och fokusera på arbetsuppgifterna, säger Allan Jensen.
Det är en omfattande process att kunna identifiera en död person. Arbetet kräver noggrannhet.
– Det började med att vi tog fingeravtryck och så gick det vidare till rättsläkardelen. Där gick man igenom kropparna och letade efter bland annat tatueringar eller ärr. Under tiden som rättsläkaren arbetade tog vi kriminaltekniker bilder på det som behövde dokumenteras.
Man tog också DNA-prover från två platser på kroppen.
Alla uppgifter som togs fram fördes in i ett protokoll som därefter följde med den aktuella kroppen.
– Slutligen, när rättsläkardelen var klar, gick man vidare till tandläkare som röntgade tänderna.
Protokollen skickades iväg till ett kontor där "efter-döden-protokoll" matchades mot "före-döden-protokoll". "Före-döden-protokollen" hade upprättats med hjälp av information från anhöriga. De innehöll till exempel uppgifter om proteser eller tatueringar.
– Höftproteser har serienummer, vilket underlättar arbetet med identifieringen, säger Allan Jensen.
Om tillräckligt många parametrar i de två protokollen stämde överens kunde man få fram en identitet på den döde. Varje dag hanterade Allan Jensens grupp mellan sex och åtta kroppar.
Jobbigast var när det var döda barn som skulle identifieras.
– De små lätta liksäckarna var jobbigast, säger Allan Jensen.
När identiteten var bekräftad sändes kroppen tillbaka till hemlandet.
– Det var bra att vi fick vara med vid en ceremoni när några svenska offer skulle skickas hem i kistor insvepta i svenska flaggor. Det var faktiskt en lättnad att se att vårt arbete gjort att anhöriga fick hem någon, säger Allan Jensen.
– Det är inte många svenskar som inte identifierades efter tsunamin.
Han berättar att det thailändska folket på plats var fantastiska mitt uppe i allt elände.
– Trots den hemska katastrofen var de både omtänksamma och hjälpsamma.
20 år har gått sedan katastrofen. Allan Jensen hade en roll i det viktiga arbetet efteråt.
– Jag ångrar inte att jag åkte i väg på uppdraget, men jag vill aldrig göra om det, säger han.