- Han satt som i en bunker, det var hemskt, säger mamma Eva.
Familjen vill vara anonym med hänsyn till Linus. De vill inte utelämna honom mer än nödvändigt. Samtidigt känner de att de måste berätta.
Varje gång den låsta avdelningen kommer på tal strömmar tårarna på Evas kinder. Pappa Lars är mer återhållsam, men lika upprörd.
Vi ses i parets hus och på vardagsrumsgolvet sitter Linus i en sackosäck och kollar på tecknad film. Klockan är halv nio och egentligen borde han vara i skolan. Men sedan några veckor är han hemma. Föräldrarna stod bara ut att ha Linus på Tamburinen en vecka, sedan sade de upp platsen.
När han vill att Eva ska se något så pekar han och säger "Mamma!".
Separerade hjärnhalvor
Linus har svårt att prata på grund av att han har dålig kontakt mellan hjärnhalvorna. Han har lätt för att förstå, har lärt sig bokstäver och siffror. Men när han vill prata kommer bara enstaka ord som ja, nej, cykla och titta.
Det var när Linus inte kom igång med pratet vid två års ålder som handikappet upptäcktes. Först misstänktes autism, men Linus har inte någon diagnos. Det har krävts hård och regelbunden träning genom åren för att få Linus att lyssna, förstå och utföra instruktioner.
- Vi har använt IBT, intensiv beteendeterapi, som brukar ta två år att träna in hos barn. Men han gjorde det på ett år, så han är ganska lättlärd, säger Eva.
Metoden är intensiv och utförs i hemmet. Terapin ska lära barnet att samspela med andra. Linus fick träna på enkla saker som att sitta-stå. Beröm och belöningar är ett viktigt verktyg. Familjen har haft flera personliga assistenter till sin hjälp, liksom logopeder och stöttande personal på bland annat Linus förskola.
Vanlig skola
Alla var inställda på att han skulle gå på en vanlig skola med en assistent. Men det fick han inte för kommunen. I stället fick han först en plats på Klockaretorpskolans grundsärskola. Föräldrarna var positiva och trodde att skolan kunde vara bra för Linus. Men efter tre dagar meddelade personalen att Linus inte passade in.
- Vi fick höra att han var för krävande, säger Lars. Hur kan man veta det efter tre dagar? Vi tycker att man gav upp för lätt.
Var osäkra
Då fick de platsen på Tamburinens träningsskola. Eva och Lars var osäkra på om det var rätt skolform för Linus men de ville ge den en chans.
Men redan de första dagarna fick Lars dåliga vibbar.
- Eftersom vi har tränat så mycket på att prata med Linus så ville jag veta hur skolan jobbar med kommunikation. Enligt deras information är det något de jobbar mycket med och jag ville veta på vilket sätt. Men tre personer svarade att de inte visste.
Låstes in
Och från att ha lekt med andra barn satt Linus på en sluten och låst avdelning där han skulle spendera dagarna med en lärare och två andra barn.
- Ett av barnen låg när jag var där, säger Lars som var med Linus i skolan. Ibland kändes det som att personalen pliktskyldigt försökte väcka barnet, men samtidigt spelades vaggvisor på en bandspelare.
Rektorn berättar för NT att personalen inte har några rutiner att låsa in sig med barn.
- Jag såg ju det själv, dessutom.
Det andra barnet var hyperaktivt som bara sprang fram och tillbaka. Han påminde om Linus när han var yngre. Men tack vare den intensiva träningen kunde Linus träna bort det beteendet.
Fel för Linus
Snart insåg Lars och Eva att miljön var helt fel för Linus. Allt de hade tränat upp riskerade att raseras.
- Jag kan förstå att en låst avdelning kan vara bra för vissa barn, säger Eva. Men Linus måste få stimulans genom att träffa andra barn som leker, klättrar och pratar. Men han bara satt där, ensam med en lärare. När jag frågade om det skulle bli kul att gå till skolan sa han "Nej", det har han aldrig gjort tidigare.
De försökte prata med både rektorn och personal men tycker inte att någon lyssnade. En gång blev Lars utskälld av en lärare som tyckte att Lars ifrågasatte deras kompetens. Läraren bad senare om ursäkt.
- Att vi var engagerade föräldrar var inte något som uppskattades, säger Eva. Men vi känner ju vårt barn bäst.
Till slut sade de upp platsen och vände sig till kommunen för att få hjälp att hitta en annan skola.
- Vi fick hela tiden höra att det inte fanns något alternativ. Men det finns alltid alternativ, säger Eva.
Och genom familjens IBT-psykolog fick Eva och Lars höra att Skarphagsskolan kanske kunde ta emot Linus. Och i veckan gick Linus sin första dag på Skarphagens träningsskola.
- Det känns jätteskönt, vi har fått ett sådant positivt bemötande där. Men hur kunde kommunen säga att det inte fanns något alternativ? undrar Eva.
Ny skola
De är lättade men funderar mycket på vad som hade hänt om de inte hade varit så envisa och kämpat.
- Det finns ju de som inte orkar. Hur går det för dem? säger Eva.
Hon tänker ofta på barnet på Tamburinen som sprang fram och tillbaka. Hon är övertygad att även det barnet skulle kunna få samma hjälp som Linus har fått.
- Vi tänkte skriva ett långt brev till föräldrarna och berätta om IBT, men vi har inte orkat det än.