Hon samlar in – för att hjälpa de drabbade familjerna

Lisa Bokull vet hur det är att stå utan någonting – när allt som finns kvar av hemmet är en rykande hög. Nu har hon startat en insamling till förmån för de drabbade. "Man känner sig väldigt liten", säger hon.

28-åriga Lisa Bokull känner med de drabbade. Hon vet hur det känns att stå utan hus och hem och bara kläderna man har på kroppen.

28-åriga Lisa Bokull känner med de drabbade. Hon vet hur det känns att stå utan hus och hem och bara kläderna man har på kroppen.

Foto: Privat

Norrköping2022-05-05 21:00
Lisa Bokull hade precis flyttat in på sin pojkväns gård, när den försvann i lågorna en stormig decembernatt 2015.
Lisa Bokull hade precis flyttat in på sin pojkväns gård, när den försvann i lågorna en stormig decembernatt 2015.

En stormig natt 2015 brann Lisa Bokulls pojkväns gård ned utanför Vånga. Brandkåren slet i vinden, men det var omöjligt att rädda husen, de fick brinna ned till grunden. Alla djuren hann de inte rädda, en del brann inne och sex byggnader på gården, varav två bostadshus, försvann.

Lisa själv fick söka hjälp på grund av röken hon andats in när de försökte rädda djuren. 

– Jag hade precis flyttat dit till min pojkvän, det var hans familjegård. När jag såg branden i Klockaretorpet väckte det upp mycket minnen, säger hon.

28-åriga Lisa Bokull känner med de drabbade. Hon vet hur det känns att stå utan hus och hem och bara kläderna man har på kroppen.
28-åriga Lisa Bokull känner med de drabbade. Hon vet hur det känns att stå utan hus och hem och bara kläderna man har på kroppen.

Den spontana känslan var att hon ville hjälpa till. Så hon startade en insamling för att hjälpa de branddrabbade familjerna i Klockaretorpet.

– Min första tanke var att hjälpa dem. Jag har lagt ut på lite olika sidor, eftersom jag vet hur det är att stå med bara det man har på sig. Jag pratade lite med några av de drabbade i Klockaretorpet under branden. Det var mycket barnfamiljer, berättar 28-åriga Lisa Bokull som i dag jobbar som servitris.

Hon vet att efter de första dagarna börjar vardagssakerna, som inte finns men som behövs, göra sig påminda, då man ska hitta tillbaka till någon form av rutin igen.

– Det tar ett tag. Det gjorde det för oss innan försäkringsbolag agerade, sådant man behövde direkt, som underkläder och hygienartiklar till exempel, säger Lisa Bokull.

Hur ska de göra för att få din hjälp?

– De drabbade får välja att ta kontakt med mig, och säga vad de behöver. Jag vet också att de kan kontakta kyrkan, så kan jag gå genom dem. Antingen kan de som vill skänka swisha mig, så kanske vi kan få ihop en lämplig summa och åka till en klädaffär. Tillsammans kanske det går att få stöttning, så att man kan få in till hygienartiklar, bh och underkläder, exemplifierar Lisa Bokull.

Har det kommit några reaktioner?

– Många har skrivit att de har kläder och "kontakta mig, kan jag hämta och lämna till kyrkan". Vissa säger att jag är godhjärtad, andra att man inte ska lita på mig. Jag förstår även att en del tror att jag kommer använda det här för egen del. Men jag har ingen nytta av att ta folks pengar. Jag har jobb, jag har det bra. Men jag har varit med om det själv, vet hur de känner och hur de mår och ser ingen egennytta av att stjäla det andra behöver. Vill folk att jag ska redovisa, gör jag gärna det, säger Lisa Bokull.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!