Skäms du ofta?
För mig som människa är det viktigt att våga göra bort mig. Det har ju ingen betydelse i det stora hela och jag kanske har förmågan att skoja till det när jag gör bort mig. Om jag kommer av mig på scenen så tycker nog egot att jag borde kunna bättre, men det spelar egentligen ingen roll för i morgon är det ändå glömt. Livet är för kort för att man ska gå omkring och skämmas.
Om man gör en komedi och publiken inte skrattar, skäms man inte då?
Nej, det tycker jag inte. Men om de inte skrattar när det ska vara roligt så måste man tänka till – gör jag fel på något sätt? Sedan är ju sammansättningen av publiken olika från kväll till kväll. Man kan ha en kväll där publiken skrattar så man tror att de ska kissa på sig, och då skruvar man det lite till för att det skulle vara så kul om de gjorde det – kissade på sig alltså. Nästa kväll kan det vara helt tyst i stället, och då får vi höja oss ännu mer och vara extra lyhörda.
Skämdes du mer som barn?
Som barn är man känsligare och har mycket mindre referensramar. Om någon säger att man borde skämmas över något så tar man åt sig, man förstår att man har gjort fel och skäms på riktigt. Och den känslan kan man få tillbaka långt senare i livet, när man hamnar i liknande situationer. Så det handlar nog om vad man får med sig hemifrån. Jag fick inte höra att jag borde skämmas, jag hade ett tillåtande hem med toleranta föräldrar som lyfte mig väldigt mycket i stället. Däremot var de inte så intresserade av att jag stod på scenen. I början bad jag dem komma och titta, men till slut kände jag att jag var så pass stark i mig själv att jag inte behövde tjata längre. Då kunde jag säga ”vill ni så får ni, vill ni inte så ska jag inte tvinga er”. Det är nog så jag själv växt upp också – vill jag inte så behöver jag inte.
Men någon gång måste du väl ha skämts ändå?
Jag minns en gång på idrottsparken. IFK skulle spela hemmamatch och jag var där för att underhålla i pausen. Jag hade blivit sponsrad med en massa plastbollar som jag hade skrivit saker på inför vår revy på Kråkholmen. Innan jag började sjunga skulle jag sparka ut bollarna med hjälp av en massa små bollkallar, men småknattarna kom aldrig så jag fick börja själv. När jag sparkade ut första bollen så spräckte jag byxorna, hela vägen så att hela arslet blev bart. Då inträdde en sån skämsig situation där jag tänkte ”hur ska jag nu stå när jag sjunger, det är folk runt om”. Men jag gjorde det trots allt, vi ser ju ändå ganska lika ut när vi lyfter på locket. Jag har nog svårt att skämmas, tyvärr haha.