Ljudlös luftakrobatik över Norrköping
Egentligen räcker den här artikeln inte till. För hur skall svart trycksvärta på vitt papper ge rättvisa åt himlens alla färger, så som jag upplevde dem från ett segelflygplan?OK, jag skall göra ett försök.
Kråkvilan på några hundra meters höjd. Också segelflygare måste kunna konsten bakom "kurvtagning". De utnyttjar termiken genom att cirkla runt i ganska snäva svängar. Termiken fungerar som motor och flygplanet skruvar sig upp genom luften.
Foto: Fotograf saknas!
I ärlighetens namn har segelflyg aldrig riktigt intresserat mig. Inte tidigare. Inte så att jag varit ointresserad av flyg - tvärtom. Men av någon anledning har jag trott att segelflyg är ungefär lika spännande som att följa ett höstlövs singlande färd mot marken.
I själva verket är det nog, åtminstone lite grand, tvärtom. En bensindriven motor riskerar att förta en del av tjusningen med riktig flygning.
Allt är tyst
Till exempel för en motor rejält med oväsen. När jag som NT-läsarnas utsände försökskanin skall prova segelflygning slår det mig redan från första sekund i luften hur tyst allting är under den trånga huven. I ett motorflygplan krävs headset om man inte vill skrika sönder rösten.
Trång och trång förresten. På marken känns cockpiten förvisso trång. Efter att ha krängt på mig fallskärm (!) och krånglat ned min, inte allt för smidiga, lekamen i vad som mest påminner om förarsätet i en formelbil slås plexiglashuven igen och temperaturen stiger i solgasset. Därefter bär det i väg, med bogserlina kopplad till dragplanet - en urstark liten Piper som tidigare tjänstgjort som besprutningsplan. En smula skumpigt förstås, start och landning sker på Kungsängens gräsfält.
Fria rymden över Norrköping
På ungefär tusen meters höjd får jag "order" om att koppla bort bogserlinan. Navelsträngen klipps av! Flygplanet är tvåsitsigt och själv sitter jag längst fram, på elevens plats. En halvmeter framför mina seglarskor tar den fria rymden över Norrköping vid. Och cockpit känns inte alls särskilt trång längre. Runt om mig finns bara klarblå himmel.
Helt idealiskt är faktiskt ändå inte vädret. Från lärarplats i baksätet påpekar Richard Wiklander, från Norrköpings segelflygklubb, att lite fler cumulusmoln inte hade skadat. Han menar alltså de stackmoln som ofta bildas sommardagar när varm luft rör sig upp mot kyligare regioner. Stackmoln påvisar termik, det vill säga de uppåtgående vindar som är segelflygarnas livsluft. Sakta, men säkert cirklar flygplanen allt högre upp i det blå.
Skickliga segelflygare kan hålla sig uppe i flera timmar. Richard talar om färder på sex till sju timmar och erkänner att då kan till och med han få träsmak. Men annars sitter vi förvånansvärt bekvämt. Eller snarare ligger. Ventilationen är utmärkt och temperaturen behaglig.
Äpplen och päron
Vi sitter i en nästan helt ny DG 505 Orion, tillverkad i Tyskland. Priset "på gatan" (får man säga så tusen meter över havet?) ligger på över 700 000 kronor. Men riktigt så dyrt behöver det förstås inte alltid bli. En bättre begagnad Bergfalke från 60- eller 70-talet går att få loss för 20 000 till 30 000. Inte mycket om man jämför med kostnaderna för att äga ett litet motordrivet sportflygplan.
Att jämföra segel- och motorflyg är förstås lite grand som att jämföra äpplen och päron. Man kan uppskatta än det ena, än det andra - stundom båda dessa lufthavets frukter.
Någon riktig konnässör, mer än så där lite grand på avstånd, är jag inte heller. Saknar således alla former av certifikat bortom pressleg och b-körkort. Men jag vågar ändå som den lekman jag är, påstå att själva flygandet skiljer sig en hel del beroende på om det finns någon propeller framför nosen eller inte.
I ett segelflyplan duger det inte heller att "fuska" genom att stötta med gasen. Den enda gas som finns är att skjuta fram styrspaken en smula, dyka och därmed ta fart.
Den DG 505 vi flyger är rapp i reaktionerna, rolig men inte helt lätt att provspaka. Emellanåt får Richard räta upp färden åt mig. Marschfarten ligger på närmare hundra kilometer i timmen, men intressantare är glidtalet. På en DG 505 ligger detta på 1:44. För varje meter flygplanet sjunker flyger vi alltså 44 meter rakt fram.
(Vik en papperssvala, sätt er på huk och kasta den så förstår du säkert att ett glidtal på 1:44 är en ganska fantastisk siffra.)
Kullerbyttor i luften
Till sist tar också en fantastisk flygupplevelse slut och i mitt fall varar turen drygt en halvtimme. Innan dess hinner vi dock bland annat med tre loopingar. Och jag som i min enfald inbillade mig att segelflygplan inte dög för avancerad flygning.
En looping är alltså en kullerbytta bakåt i luften. Efter en lätt dykning låter Richard flygplanet stegra sig, gå över i ryggläge och efter ett helvarv i lufthavet återta sitt ursprungliga läge. Först gör G-krafterna att jag väger nästan 300 kilo. Därefter hänger jag en kort stund tyngdlös upp och ned i fyrpunktsbältet. Himmel och jord byter plats på andra sidan plexiglashuven.
Dramatisk landning
Richard väljer en lika dramatisk som säker landning. Han berättar att han ibland under tävlingar tvingats landa på åkrar och andra öppna fält när farten inte räckt till. Nackdelen med ett segelflygplan förstås, men det är faktiskt ovanligt med allvarliga olyckor.
Lite märkligt är dock att inte fler ägnar sig åt sporten. Segelflygklubben i Norrköping har drygt 20 aktiva medlemmar, men det är lite si och så med återväxten. Hittills i år har ett par nya licenser utfärdats och ett par yngre medlemmar jag talar med hoppas att fler skall hitta till sporten när klubben skall anordna spaka själv-dagar första helgen i september.
Det går att börja ta licens redan från 15 års ålder och själv frågar jag mig varför jag inte tog chansen redan i tonåren. Det är i och för sig inte för sent än. Om alternativet är att spela golf vet jag i varje fall vad jag väljer!
Så jobbar vi med nyheter