Ljung - brukbar växt för den som vågar ta in den

Calluna vulgaris

Ljung är en av våra vanligaste växter och förekommer på torr mark ända upp till Torne lappmark. Ljungen föredrar kalkfattiga, sura jordar och finns i flera färger och arter. Exempel är Lappljung och den vackra Klockljungen.
Namnet Calluna tror man kommer från grekiskan och betyder göra skönt, feja. Ljungriset var ju mycket vanligt vid kvasttillverkning förr i tiden. Ljungen räknas liksom blåbär och lingon till buskarna och får inte plockas utan markägarens tillstånd.

Ljungen innehåller stora mängder nektar och då den förekommer rikligt, på vissa områden, är den ett populärt tillhåll för bin och biodlare ställer gärna ut sina bikupor i områden med mycket ljung. Honungen får en vacker brunaktig ton. Nu är det bara ett litet problem med honung som samlats just från ljung.
Ljungen innehåller ämnen som vissa människor reagerar på och kan få yrsel och lätt illamående. Men om honungen bara lagras några månader kan den användas utan risk.

Som medicinalväxt har ljungen främst använts mot urinvägsinfektioner och ljungte anses både rogivande och urindrivande. Avkok på ljung har även använts som blodrenande medel, mot reumatism och utvärtes mot eksem och utslag.
Ljungvatten har även använts som antiseptiskt medel för att göra sår rena och för att motverka mindre infektioner i huden. Det var främst de översta blomskotten som användes.
Vatten kokades upp, skotten lades i och kastrullen togs av. Efter tio minuter var avkoket färdigt att använda.
I dag rekommenderas inte ljungen som medicinalväxt.
Under första världskriget var ju te en bristvara, allt som gick att användas plockades istället. Ljung var ett vanligt tesurrogat i Mellaneuropa på den tiden.
Att plocka Ljung och sätta i en vas inomhus betydde otur. Man trodde att det kunde betyda att någon i bekantskapskretsen skulle dö.
Däremot användes ljungen som strömaterial i ladugårdar och stall och som taktäckningsmaterial och bränsle att tända brasan med.

Ljungens bark innehåller flera garvsyror och hartser och kan även användas vid garvning av skinn. Men då ljungen kan bli väldigt gammal, upp mot 40-50 år och inte växer så fort är det nog bättre att låta den vara kvar i naturen.