Lodjuret - vårt största kattdjur

Lodjuret är ett av de skyggaste djuren vi har i vårt land. Det är ett ensamlevande skogsdjur som trivs särskilt bra i bergig och brant terräng.
Lodjuret finns förmodligen i alla landskap utom på Öland och Gotland. Men söder om en linje Värmland-Dalarna-Gästrikland föds det få, eller inga, ungar.
Här i Östergötland förekommer det en hel del lo, vilket man vet genom spår och rester efter byten de slagit.
Det händer ofta att lodjur slår får och ren, vilket skapar konflikter, trots att ersättning betalas ut av staten för orsakade skador.
Rådjur är ett annat vanligt byte för lodjur och från jägarhåll anser man att lodjuren har decimerat rådjursstammen fram för allt i mellersta Sverige. Det viktigaste bytesdjuret för lodjuren är harar, men lodjuret har en bra förmåga att kunna anpassa sina matvanor efter tillgången på föda.
Ett lodjur kan röra sig över en yta om cirka 200-600 kvadratkilometer. När det är parningstid, i mars-april, söker hannen upp en lämplig hona att para sig med. Ett par månader senare föds ungarna, som brukar vara en till fyra till antalet. Ungarna följer sedan sin mamma under närmare ett års tid.
Likt våra vanliga huskatter lär de sig av mamman att fånga och döda byten. De övar sig genom lek.
Ett lodjur som jagar smyger försiktigt fram mot bytet. När avståndet är 20-30 meter attackerar lodjuret blixtsnabbt. Större byten dödas med ett bett i strupen, mindre med ett bett i nacken. Om anfallet misslyckas ger lodjuret snart upp jakten för att spara energi och väntar istället på nästa chans.
Lodjuret har en tjock och vacker päls som är mer eller mindre fläckig med gulbrun bottenfärg. Under vintern blir pälsen ljusare, troligtvis för att djuret bättre ska smälta in i vinterlandskapet och på så sätt bli svårare att upptäcka.
Svansen är kort med svart spets och även på öronen sitter svarta örontofsar. Svansspetsen och örontofsarna förstärker öronens och svansens hållning, och gör lodjurets kroppsspråk tydligare.
När man ser ett lodjur påminner de starkt om de stora kattdjuren som lever i Afrika och Asien. Men det är en sak som skiljer dem åt. Lodjuret kan inte ryta som de, men det kan däremot likt en vanlig katt spinna, jama, yla och fräsa.
Synen är ett av lodjurets starkaste sinnen. I svagt ljus ser ett lodjur sex gånger bättre än vi människor, vilket ger det stora fördelar under jakt nattetid. Även morrhåren används vid jakt, då som känselspröt. De styva och hårda morrhåren använder sig lodjuret av för att kunna söka över ytor i totalt mörker.
För över 100 år sedan var det tämligen vanligt med lodjur i Sverige. Men jakt och förföljelse gjorde att stammarna sjönk dramatiskt. I början av 1900-talet fanns det bara ett fåtal kvar och lodjuret fridlystes.
Stammen återhämtade sig igen och allmän jakt infördes 1941.
Numera är lodjuret fridlyst igen, sedan 1991, och man får enbart jaga lodjur på licens.

Lodjuret - vårt största kattdjur

Vid sekelskiftet fanns det nästan inga lodjur kvar i Sverige på grund av ett hårt jakttryck. Nu räknar man med att det finns cirka 1500 lodjur i vårt land.