Mäkiläs konst är skrämmande bra

Mäkilä är en mästarinna på att fånga ensamheten hos individer och gestalta det inre hos människan, varelserna är inte vackra men uttrycksfulla och säger mer om människor än de flesta realistiska porträtteringar. Titeln Dagsljusdemoner syftar på den depression som Mäkilä i dag lämnat bakom sig, även om hennes demoner fortfarande återkommer men i en hanterbar relation. Mia Mäkilä säger sig vara inspirerad av Ingmar Bergman, men hon saknar hans fernissa, här är det mörka mer rent och avskalat. Det bästa exemplet på det är It´s All In My Head, ett surrealistiskt mästerverk som visar på de demoner som är vardag för en person med depression. Hos Mäkilä finns en äkthet som konst ofta saknar, här finns inga ytliga pretentiösa pretentioner, utan endast en avskalad gestaltning av konstnärens intention. Bilderna är skapade i olika tekniker med dominans av collage, men mina favoriter är de som är skapade av gamla fotografier där Mäkilä har målat med tusch. Mötet mellan de antika fotografierna och tuschet blir en ny skapelse där karaktären i den porträtterade stiger fram tydligare. I sviten Creepling har hon jobbat tillsammans med den amerikanske konstnären Gus Fink, de har skickat bilder fram och tillbaka mellan sig och sedan målat hälften var på dem. Resultatet blir skräckgotiska bilder, några är på gränsen till söta. Mäkilä/Fink visar på ett iögonfallande sätt hur något groteskt också kan vara sött på samma gång.

Mäkiläs konst är skrämmande bra

Att betrakta Mia Mäkiläs konst har en stark effekt på betraktaren och lämnar starka avtryck hos besökaren. Mäkiläs bildvärld är en surrealistisk fulländelse i fantasivarelser, skräckgotik och groteskheter som gränsar till naivism.