De tänker visst skvallra för de ”jävla socjävlarna”. Fattar de ingenting?
Det blir svettigt direkt när Jeny Rengman drar in mig i ett replikskifte där den ene pratar lugnt medan den andre väser om att ”jag vill aldrig se er igen”.
Och vi som tittar på? Och hör? Och till och med lyssnar till vad som sägs i denna diktsamling som heter Huset?
Vi ser och lär oss vad statistik kan betyda och tolkas som. I det sociala livet, och nu menar jag socialvården och andra myndigheter, ifrågasätts mycket. ”Här ställs allt på sin spets.” Och Jeny Rengman matar fram frågorna om hur det tänktes och hur det beslutades, också när det ska tänkas nytt.
Det är lätt att bli yr. Inte främst för att det är jobbigt att se andra fara illa, utan för att det är så … hopplöst.
Den ene säger något.
Den andra säger något.
Alla vill att de andra ska förstå.
Men hur ska man förstå det som inte går att förstå? Beslut fattas. Pengar ska utbetalas. Och när det inte funkar så ... ja, då får man väl fatta något nytt beslut.
Mitt beslut nu blir att genast läsa om denna lockande undersökning av den makt som finns närmare än vi tror. Någon rapporterar. En annan sköter pressen. Vem sköter om oss när vi inte själva kan sköta om oss?
Jeny Rengman gör det inte enkelt med sitt raka, mycket väl fångade språk. Det här är renskrubbat, alltså inte sentimentalt eller något som kan beskrivas som offerroller kontra maktutövare.
Detta är i stället en stödinsats om stödinsatser som gör att jag från och med nu kommer att lyssna med nya öron så fort någon myndighetsperson uttalar sig om stödåtgärder och så kallade svaga grupper. För den – tänker jag efter den första läsningen – som talar om svaga grupper ser sig alltid som starkare. Och vad gör det med samhällsmodellen? När blir vi modeller i ett hus i stället för människor i ett folkhem?