Var hon själv en elev med kritiskt sinne? Ja, det vill hon minnas. I alla fall när hon kom upp i lite högre klasser.
– Jag tror barn lär sig mer av att ifrågasätta, de blir i alla fall tränade att ta ställning. Vi ska ju fostra kritiskt tänkande medborgare. Det är helt okej att ifrågasätta mig men jag måste också kunna ifrågasätta dem, säger Birgitta.
Hon är lärare på Norrköpings montessoriskola som ligger strax ovanför Färgargården vid Strömmen. Lärare har hon varit i så gott som hela sitt vuxna liv, men i september fyller hon 65 och någon gång ska man ju trappa ned.
– Det känns smidigast att gå nu när läsåret tar slut, säger Birgitta som på avslutningen säger adjö till sin tredjeklass.
Barnen kommer att träffa henne till och från i alla fall eftersom hon ska vikariera på skolan två dagar i veckan från och med höstterminen.
Till montessoriskolan i Norrköping kom hon 2011 när hon flyttade hit från Falun. Men det är inte dalmål man hör när hon pratar, snarare en rikssvensk stockholmska.
– Jag är född och uppvuxen i Stockholm. Pappa hade en mekanisk verkstad och mamma var hemmafru. Jag var den enda i familjen som tog studenten men jag vägrade ha studentmössa, det var 1971 och då var man ju radikal förstår du. Men mamma köpte en studentmössa i alla fall.
Birgittas mest rebelliska glöd har kanske falnat något, men hon har kvar sin radikala grundinställning. Solidaritet, respekt, hänsyn – för henne är det självklara saker.
Lika självklart var det att hon skulle bli lärare. Redan som sjuåring hade hon stakat ut sin yrkesframtid, det framgår av en gammal anteckning hon hittat. Och eftersom utbildningen på den tiden endast var två och ett halvt år så stod hon som 21-åring framför sin första klass.
– Att de vågade skicka sina barn till mig! Det kan jag tänka så här i efterhand.
Det var i Salem i södra Stockholm. Hon blev kvar i sex år, gick sedan på folkhögskola, jobbade några år med förståndshandikappade och kom sedan tillbaka till skolans värld igen.
– Det var i Vårby gård i Huddinge och skolan hade 78 procent invandrarelever. De andra procenten var svenskar med stor andel sociala problem. Det var jättespännande att jobba där, för man fick så mycket tillbaka.
Hon kunde ju ha sökt sig till en skola i något av Stockholms mindre socialt utsatta områden men radikala Birgitta hade ingen sådan dragning. Där klarar sig ungarna ändå, resonerade hon.
– Jag tyckte jag hade något att ge till dem som behövde det mest.
Efter tolv år i Vårby gård bestämde sig emellertid Birgitta för att göra något helt annorlunda. Hon och dåvarande maken tog i slutet av 1980-talet sina tre döttrar och flyttade till den lilla byn Vintjärn i Dalarna. Den hade omkring hundra invånare.
– Vi kom dit i oktober och det snöade. Och jag tänkte, hur hamnade jag här?
Det var väl helt enkelt en gröna vågen-dröm paret förverkligade när de köpte ett gammalt pensionat i stort behov av upprustning och skaffade höns och grisar. Och barnen slapp ju storstadens avigsidor.
Birgitta jobbade på en liten byskola och kom nu i kontakt med montessoripedagogiken. Hon och en kollega startade så småningom den kommunala montessoriskolan i Falun och efter tolv år i Vintjärn flyttade hon och familjen in till Falun. Hon utbildade sig också till montessorilärare.
Och så träffade hon Anders från Norrköping. Då var hon skild och flyttade 2011 till Norrköping där Anders bodde. Att få jobb var inga större problem för Birgitta eftersom det råder brist på utbildade montessorilärare.
Kan du längta tillbaka till den lilla byn?– Nej, den är jag klar med. Var sak har sin tid.
Birgitta förklarar att hon har en förmåga att slå sig till ro och trivas överallt. Under bytiden i Dalarna njöt hon av årstidsväxlingarna genom bilfönstret. Och de tre städer hon bott i har alla haft sin tjusning.
– Stockholm hade ju pulsen och kulturutbudet. I Falun var det precis så mycket kultur att man hann gå på allting. När sen jag kom till Norrköping fanns det så mycket att jag undrade hur jag skulle hinna med, men Anders lugnade mig och sa att jag inte måste gå på allt.
Men Birgitta går på mycket, teater och bio inte minst. Och eftersom hon har kvar sitt sociala engagemang är hon också volontär på kvinnojouren, både med telefonjour och med att finnas till hands på det skyddade boendet.
– När jag flyttade hit kände jag bara stan genom Anders och jag ville ha nåt som bara var mitt. Och så såg jag en annons i tidningen om kvinnojouren. Det man gör där är att finnas till hands och kanske trösta. En del vill berätta, en del inte.
Att bli pensionär ”på riktigt” känns lite otäckt. Birgitta skjuter tanken framför sig. Men det kommer onekligen frigöra en hel del tid.
– Jag funderar på att börja släktforska. Det vore spännande. Och eftersom Anders också är pensionär kanske vi kan hitta billiga resor nu när vi inte måste hålla oss till loven längre, säger Birgitta.