Hans namn var Anders Walfrid Svensson. Han mätte endast 154 centimeter i strumplästen.
- Hans största och mest prestigefulla bygge blev Söderköpings sparbank. Men Fiskeby station är den äldsta byggnaden som står kvar.
Anders Bockgård lyfter nu fram historien om stationens okände byggmästare.
- Han började med två tomma händer. Tunn och kortväxt. Men slutade som framgångsrik byggare.
"Magplåga"
Sådant väcker alltid avund. AW Svensson kallades "Magplåga". Öknamnet kom sig av att han åt upp fiskbenen som drängarna lämnat på tallriken. Vilket avspeglar att han var snål.
Hur var han då?
- Han var ofta skeptisk till stora dyra projekt. Därför blev han en styvnackad motståndare till Valdemarsviksbanan.
Sådan var mannen som i några år arbetade för Statens Järnvägar. Stationerna växte som svampar ur jorden. Anders Walfrid uppförde bland annat stationerna i Katrineholm och Fiskeby.
- Han började i blygsam skala, enkla byggnader med liggande utvändig träpanel.
Vann auktion
De blev trendsättare på landsbygden, berättar Anders Bockgård. Järnvägen stod för framtidstro och när Östra Stambanan drogs fram krävdes nya stilfulla stationer.
Arkitekt var ofta Adolf Wilhelm Ehrensvärd. Kort efter att Fiskeby station stod klar 1873 gav sig Anders Walfrid i kast med herrgården på Eriksberg
i Ringarum.
- Hans bibel var Charles Emil Löfvenskiölds ritningar. Fönsterfoder och ornament på verandan och gavelspetsar är direkt hämtade från denna bok.
Anders Bockgård berättar hur hans anfader fick kontraktet på Söderköpings sparbank.
- Han vann det på auktion för 11 025 kronor. Auktionen pålystes i traktens kyrkor.
Anbudsförfarandet påminde om Markurells
i Wadköping. En konkurrent lämnade in ett förseglat kuvert efter auktionen på en lägre summa.
Bankhuset fick ett murat kassavalv - två fot tjockt - och avancerad kakelugn med tilluft genom golvet vilket Löfvenskiöld förespråkade.
- Han gick ofta på tvärs mot de styrande, menar Anders Bockgård. Dessutom var han en hängiven nykterist. Han tog sin första sup när han var 65 år.
Anders Walfrid var torparson. Arbetet bedömdes som för hårt. I stället gick han
i snickarlära hos en självlärd byggare. Han konkurrerade aldrig med denne om sågar, kvarnar och tröskverk.
Egen gård
Redan 1860 var han fullärd timmerman. Han byggde givetvis sitt eget hus - Vammarsmåla i Valdemarsvik.
- Målet var att bli bonde på egen gård. Att vara byggmästare var ett medel, menar hans barnbarns barn.
1885 stod byggnaden klar - i rik snickarglädje och med stor veranda i två våningar - precis som på Löfvenskiölds ritningar. Trädgården anlas av Christian Mohr med slingrande gångar och fruktbärande dvärgträd.
- Det var nu han gick in för att bli politiker i en av de största kommunerna i länet. Han förordade att brännvinet köptes billigt av förtroendevalda och sedan såldes dyrt till utskänkningsställena, samtidigt som en polis ingick
i köpet.
A W Svensson kämpade också mot att järnvägen skulle stryka förbi hans hus så att det skiljdes från fägården.
Till slut fick han finna sig i att marken tvångsinlöstes. Men järnvägen blev en sextioårig parantes i Valdemarsvik.
Han lyckades också fördröja att Ringarum skiljdes från Valdemarsvik.
Han blockerade effektivt att köpingen kunde bildas eftersom hans gård då måste styckas.
1910 slets de urgamla banden.
Brände alla papper
- Min far föddes i Ringarums församling trots att han kom till världen i soffan i matrummet på Vammarsmåla i Valdemarsviks kommun, konstaterar Anders Bockgård.
Och hur gick det med huset?
- Det brukar jag som gästhus. Själv bor jag på farmors fädernegård
i Skrickerum. Tillsammans med farfars fars hyvelbänk och verktygslåda och några mallar till att forma murbrukslister runt fönster eller dörrar. Själv brände han alla papper och sopade igen det mesta av sin livsgärning.