Marco Briones sväljer sista tuggan från matlådan och tar några snabba steg mot entrédörren för att möta upp. Han tycks fortfarande vara överrumplad över beskedet att han är en av tre nominerade till Årets Norrköpingshjälte.
– Jag är blyg och känner mest en stor förvåning över att någon har nominerat mig. Jag undrar vem det kan vara, säger han och slår sig ner i en soffa.
Här i Kunskapens hus i Klockaretorpet har han varit anställd av Hyresbostäder i fyra år. Under de åren har han jobbat för att få till det som han beskriver som en åldersöverskridande mötesplats, där ungdomar, seniorer och barnfamiljer kan träffas.
– Ja, egentligen alla. Jag ger ansvaret till dem som kommer hit att fylla huset med den verksamhet de vill. Det är så vanligt i dag att vi matas med aktiviteter så att vi istället tackar nej. Nu ställer jag frågan "Vad vill ni göra?", säger han.
Här finns nu ett mindre bibliotek, det har blivit möjligt genom ett samarbete med Stadsbiblioteket. Hit är det många barnfamiljer som hittar.
I lokalerna anordnas också olika föreläsningar och utbildningar, men det går lika bra att bara komma in och "hänga".
– Det har blivit väldigt bra här, säger Marco och pekar ut mot ett av borden där ett gäng killar sitter. De har fått sällskap av en äldre kvinna som har kommit in för att läsa en dagstidning. Precis som Marcos vision var från början – att mötas i alla åldrar.
Men Kunskapens hus var inte så populärt vid starten minns Marco.
– Det låg en pizzeria i den här lokalen förut. Den fick läggas ner och de som rörde sig i det här området saknade den väldigt mycket. Så från början var Kunskapens hus väldigt ifrågasatt, säger han.
Hur fick du dem att ändra inställning?
– Jag tror att det var just för att jag lät dem ta ett eget ansvar över sin situation och själva bestämma hur verksamheten skulle utformas.
Marcos sociala engagemang och hans målmedvetna arbete i utsatta område – som Klockaretorpet – bottnar i hans egen uppväxt. Han har lätt att identifiera sig med utsattheten.
Som fyraåring kom han med sin mamma från Chile till Navestad. Ett område där det bodde mest svenskar på den tiden. Han minns att han inte kände sig hemma någonstans. Skolan gick heller inget vidare och han tappade hoppet.
– Men de erfarenheterna som jag har från min uppväxttid har jag kunnat omvandla till något bra, som det jag gör i dag. Jag hittade en väg in i det sociala engagemanget. Och jag har lärt mig att man inte ska ta på sig offerkoftan, säger han.
Han får frågan hur han är som person och beskriver sig som empatisk, med ett stort tålamod och ett fokus på "ett möjliggörande för andra". Och det har han nytta av, inte minst i mötet med unga personer som står med ena benet i kriminalitet, helt utan bra förebilder.
– Och här försöker jag vara en förebild genom att vara rak och ärlig. Jag talar inte bara om när det blir fel utan vill förstå varför de gjorde som de gjorde. Det är viktigt att sitta ner och låta dem få förklara och hitta lösningarna själva, säger han.
Så återvänder vi till där vi började – nomineringen till Årets Norrköpingshjälte.
Vad är en hjälte för dig?
– En som tar strid och vågar vara en röst där inte andra vågar det.
Och vem är din hjälte?
– Jag har nog flera olika som jag tar delar i från.