Med händerna som språk
Som ensam teckenspråkshandledare i kommunen har Pia Landblom på Högalundsenheten, fullt upp i höst.
Pia Landblom och Victor Forsberg använder sig av tecken som stöd när de tittar på bilder. Foto: Matz Glimhed
Foto: Fotograf saknas!
- Behovet av teckenspråkshandledning har ökat som ringar på vattnet, säger hon.
På Högalundsenheten tar man emot barn med språkstörningar och för att få en plats måste barnet ha genomgått en utredning hos både logoped och psykolog.
- Språkstörda barn har fullgod hörsel men problem med till exempel fonologi eller uttal. Här på enheten har vi inga barn som är hörselskadade eller döva, däremot behöver några av dem tecken som stöd för att kommunicera, fortsätter hon.
Eget språk
Väggarna i utbildningsrummet på Igelkottens förskola där Pia Landblom arbetar pryds av bilder på handalfabetet och texter som är relaterade till funktionshindren språkstörningar, hörselskadador och dövhet. I en av texterna lyser raden "Att äga ett språk är det viktigaste som finns" av en överstrykningspennas cerisa färg.
- Det är ju så, säger Pia Landblom.
- När språkstörda barn är små och vill få kontakt med kompisar så har de inte alltid möjlighet att möta dem verbalt. Vissa kanske slåss istället för att närma sig socialt. Därför är det så viktigt att lära de här barnen att utvecklas och ge dem ett sätt att kommunicera på.
I mitten av rummet står stolarna i en cirkel runt det bord där undervisningen drivs.
- Det måste vara placerat så, eftersom vi som är här måste kunna se varandras händer och ansikten hela tiden, fortsätter hon.
Inte bara Norrköping
Den här hösten handleder Pia Landblom cirka 140 personer och har ett upptagningsområde som i dagsläget inte bara innefattar Norrköping, utan även Söderköping och Valdemarsvik.
- Jag vet inte varför det inte finns någon mer teckenspråkshandledare i kommunen, man har väl inte trott att behovet är så stort som det är, men det vore ju trevligt att ha någon att samarbeta med, säger hon.
- Jag måste prioritera hela tiden efter behov och har även en kölista på ett tjugotal personer.
Pia Landblom är barnskötare i botten, och intresset för teckenspråk väcktes tidigt då hon hade en vän vars bror var hörselskadad. När verksamheten för barn med språkstörningar drog igång 1994 tillträdde Pia Landblom den nyinrättade tjänsten som teckenspråkshandledare på Högalundsenheten.
- Här på Igelkotten har vi förutom två "vanliga" förskoleavdelningar, en förskolegrupp, en förskoleklass och en etta med barn som har någon form av funktionshinder vad gäller språk, säger hon.
Mindre grupper
- Med barnen som är språkstörda arbetar vi i smågrupper, med mycket personal som bland annat innefattar en logoped. Vi använder oss mycket av bilder och använder tecken som stöd hela tiden. Dessutom arbetar vi i långsammare inlärningstakt med mycket repetitioner. Annars så gör barnen här samma saker som i den vanliga skolan och förskolan.
Föräldrarna
De föräldrar till barn med språkstörning som tar del av Pias teckenspråkshandledning har inte bara en språkmässig behållning av det.
- Föräldrarna har ofta ett behov av att ventilera den situation de befinner sig i, för visst är det jobbigt när ditt barn är funktionshindrat, säger Pia Landblom.
- Och det är helt ok. Jag är själv är mamma till en funktionshindrad dotter och kan känna igen mig i olika situationer och hjälper till så gott det går.
Arbetsredskap
Teckenspråket med sin egna grammatik fungerar som vilket språk som helst, det vill säga du blir aldrig fullärd. Inom barnomsorgen finns det många förskolor som har något barn som är i behov av tecken som stöd och i Norrköpings kommun är det Pia Landblom de vänder sig till.
- Visst kan jag känna ett personligt ansvar till viss del, för är inte jag här så finns det ingen annan, säger hon.
- Om jag är sjuk så kan jag bli frustrerad över hur jag ska hinna ta igen den förlorade tiden. Det finns tyvärr bara 52 veckor på ett år.
Pia Landblom gestikulerar mycket när hon pratar och säger att det kommer helt naturligt för henne eftersom teckenspråket är hennes "andra språk". Finns då aldrig rädslan där för att skada händerna som är hennes arbetsredskap?
- Jag är inte orolig, men visst kan jag tänka som så, att vad händer om jag förlorar ett finger. Som handledare har jag gjort mitt då, säger hon.
Så jobbar vi med nyheter