Korten på det banala bordet nu.
Jag vet inte vart jag är på väg. Jag som verkligen trodde att jag skulle veta det vid det här laget: Tre år har passerat sen jag grätsjöng studentsången på latin medans min syrra mimade att jag skulle sluta grina så fult eftersom jag sabbade sminket. Tre år senare, och här är jag nu. Ung, korkad, livrädd. Ännu.
Sen att tiden konstant rört sig i en framåtgående rörelse - nej, jag kan inte acceptera det. Jag vill inte inse att åren som passerat är skrivna i sten och förlorade; greppa att något jobbigt som hände mig för 10 år sedan fortfarande håller mig tillbaka. Jag önskar jag kunde hoppa lite mellan årtal och händelser i mitt liv och peta lite och rätta till här och där för att hjälpa mig själv så att dessa ord om tvivel aldrig blir skrivna. Typ gå tillbaka till när jag var 6 år gammal och krama det ledsna barnet som aldrig visade att hon var ledsen utan bara var arg hela tiden; hon som kände att hon inte passade in någonstans. Jag skulle säga att det är inget fel på dig. Det var aldrig dig det var fel på.
Jag skulle dessutom åka till 13-åriga Ivannia och säga att allt det du gör mot dig själv är för att du hatar dig själv med sån frenesi - sluta, för du lider fortfarande av konsekvenserna 8 år senare. Sen svänga förbi min studentdag och hälsa att du är på väg mot ett liv du faktiskt har valt själv; sluta vara så rädd för allt. Och så skulle jag åka till mitt 40-åriga jag och fråga vad fan det är tänkt att Ivannia som andas och lever vintern 2012 ska göra av sig själv.
Nyckeln ligger i att bända oss fria från våra demoner. Alla vet det - jag också. Segern i att sluta ögonen och då bara se allt som är vackert innanför ögonlocken.
Av tvivel sinkar vi oss själva hela tiden, och även om vi har en vag aning om vad vi vill och vart vi ska så är vi oftast rädda att vi ska välja fel. Ibland väljer vi därför inte alls. För hur många gånger kan man börja om från noll egentligen? Jag tror inte jag vill veta.
Jag gråter fortfarande inte vackert. Jag är rädd, jämt. Och jag är inte ett dugg smartare, bara mer medveten om hur korkad jag är. Så jag kanske inte är i position att åka tillbaka någonstans och säga något alls, där med min imaginära tidsmaskin. Den 6-åriga, 13-åriga och 18-åriga Ivannia lever ju kvar, inuti, och de bråkar och slåss och eldar på varandra om vartannat. Allihopa finns kvar härinne och vissa dagar pratar de så högt att det är svårt att dränka dem och då är det inte ens lönt att försöka. Jag är alla samtidigt, och mina spöken äger mig.
Men jag jobbar på det. Inom mig lever ju även mitt 40-åriga jag, hon som har facit. Hon säger inte så mycket, hon flinar mest åt neuroserna och åt det faktum att hon vet att jag egentligen vet. Och jag försöker hålla fast vid henne för jag litar på att vi så småningom kommer smälta samman, och då kommer vi ha koll. De andra blir svagare ju tydligare hon blir - för vem av de vargarna som ylar inom dig själv, är den som till slut överlever?
Den vargen du matar.
Förstås.