Mitt liv som hjärtekrossare
Värst är det nog när det helt plötsligt finns en tredje part i förhållandet, som rycker bort den man håller av.
I mitten av 80-talet tyckte jag det fattades något i mitt liv. Jag svarade på en annons och redan vid första träffen uppstod kärlek.
Så här i eftertankens kranka blekhet (förhållandet är ändå slut) ångrar jag mig lite. Det var hemskt att känna den drabbade familjens ångest och förtvivlan när splittringen var ett faktum.
Nu har jag gjort det igen. Vi träffades första gången i början av september. Bettan stod där i höstsolen, lite solblekt och den ljusbruna nyansen var förförisk. Formerna var av klassiskt svenskt snitt, men jag tyckte det var lite vulgärt med märket hon hade i baken, där stod det Landskrona Bois.
När jag lite fumligt fick Bettan att tända på alla cylindrar kan jag inte direkt påstå att det bluddrande ljudet som kom från baken var så upphetsande. Min blixtförälskelse var dock fortfarande lika stark.
Allt hade varit frid och fröjd om inte om hade funnits. Om i det här fallet var bilens ägare. Han hade haft sin Volvo 244 i 16 år men nu beslutat sig för att sälja. Hans separationsångest var något med det mest känslosamma jag har sett.
När jag satte mig i bilen och skulle köra iväg la han sig över koffertluckan, pussade henne och sa med mild röst: "Du får det mycket bättre hos honom, han kan laga bilar, det kan inte jag."
Den natten hade jag svårt att sova, mitt dåliga samvete gnagde hela tiden.
Likadant som när jag i mitten av 80-talet körde iväg med en bil och hela familjen stod på trappan, vinkade och grät.
Så jobbar vi med nyheter