Husen är rent fysiskt väldigt lika och är en slags urtyp för svenska daghem. Förra året fick Mattias Åkeson ett stipendium av Bergmanstiftelsen och tillbringade tre veckor på Fårö. Barnstugan är ett slags redovisning av hans arbete med Bergmans hus.
– Det är en kökkenmödding av olika tankespår som jag försökt göra en film av. Det har inte varit alldeles lätt, berättar Mattias.
Projektet tar sin utgångspunkt i många olika idéer, men ett centralt tema är distinktionen mellan privat och offentligt. Hur barnen på dagis lär sig demokratins spelregler och tränas till att bli del av ett kollektiv ställs mot konstnärens självupptagenhet. Bergman representerar någon som, åtminstone stundtals, drar sig undan kollektivet.
– Jag gillar idén om ett samhälle, men ibland vill man bara lämna det. Hammars är en så bra bild av just det. Bergman skapar sitt eget lilla örnnäste där ute på Fårö och sysslar med sitt arbete ostört.
Barndomen är närvarande i många av Bergmans filmer, men det är en annan slags barndom än den som associeras med folkhemmets förskola. Åkeson påpekar att regissören ofta talar om sitt arbete som en lekstuga. Från den självvalda isoleringen kliver Bergman ut i det kollektiva, som är film- eller teaterproduktionen.
Barnstugan består av en scen då sex vuxna iscensätter en morgonsamling på ett dagis. Åkeson själv är regissör. Bilderna från morgonsamlingen växlas sedan med bilder från Bergmans hus. Filmen är tänkt att loopas då den visas på konstgallerier. Den innehåller inget argumenterande, utan är mer associativ. Till bilderna av byggnaderna hörs olika texter på ljudbandet.
– De kommer från flera olika textkällor; till exempel Bergmans filmmanus och Barnstugeutredningen från i decennieskiftet 60/70-tal. Den handlar om hur förskolorna ska se ut och hur man lär barnen demokrati.
Texten från barnstugeutredningen är från en tid då jämlikhet var ett ideal och det var självklart att man genom rationalitet och planering kunde åstadkomma ett bättre samhälle. Att filmen är svartvit tydliggör också avståndet i tiden.
– Jag valde att göra den i svartvitt för att synliggöra arkitekturen, så fort man blandar in färg så börjar man se andra saker än formen. Bergman jobbade i svarvitt, med något undantag, fram till En passion som kom 1969. Huset byggdes 1967 och då gjordes Skammen så den har jag haft som en referensfilm när jag tittat på gråskalan.
Under arbetets gång upptäckte Åkeson att i dag är skillnaderna mellan Bergmans hus och förskolorna större än han trott.
– Bergmans hus har bevarats i så stor utsträckning som möjligt, medan daghemmen har tydliga spår av tafatta renoveringar. Under åren har man försökt att lappa och laga, förklarar han.
I dag är dagisen inte bara slitna, utan tycks också representera en ideologi som inte längre är i ropet.
– När jag pratat med dagispersonalen uppfattar de ofta byggnaderna som omoderna. Men om man jämför med hur dagis kan se ut i dag så har de ändå spatiösa utrymmen och fina ljusinsläpp. Man kan se en schysst arkitektonisk tanke bakom dem.
Förutom på Bergmanveckan kommer Barnstugan under hösten visas på Filmmerfestivalen i Norrköping och på Galleri 54 i Göteborg.