Till den första världsutställningen som genomfördes i London år 1851, anlände en hjulångare från Sverige med besökare till det stora evenemanget som hölls i det nyuppförda Kristallpalatset i Hyde Park.
Beröm i engelsk press
Det var hjulångaren Berzelius, byggd vid Motala Varv i Norrköping år 1849, som under besöket låg förtöjd vid West India Docks, en del av det som är Docklands idag. Där fick ångfartyget "oupphörliga besök av en stor mängd begapande" och Berzelius lovordades samtidigt i engelsk press och i engelska facktidskrifter.
Både själva ångbåten, dess direktverkande ångmaskin och konstruktören, Otto Edvard Carlsund.
Som hade gått i lära just i England under ett par år, där han fick rita ångbåtar och konstruera ångmaskiner till ånglok. Otto Carlsund var före sin tid och hans maskiner var alltså inte typiska för den tidiga svenska verkstadsindustrin.
Valet föll på Norrköping
Hemkommen från England fick han år 1843 erbjudandet att bli chef för Motala Verkstad. Som då hade börjat bygga upp en anläggning även i Norrköping, under namnet Motala Varv. Först var det aktuellt att bygga anläggningen vid Mem, men valet föll i stället på Norrköping och den södra sidan av Strömmen, där ett tidigare varvsområde köptes in. Där byggdes stenkajer och fartygsbäddar.
Och med Otto Carlsund som chef påbörjades en verksamhet som skulle få eko ute i Europa.
Varvets första fartyg var hjulångaren Norrköping som sjösattes 1844.
Samma år byggde man ett toppmodernt fartyg med 24 hästkrafter, en ombyggd hjulångare som hade försetts med propeller, åt den ryske tsaren Nikolaus I. Vid en uppvisning i Stockholm gjorde den över 10 knop, vilket ansågs som rekordfart;
"Ångbåten är byggd efter hr Carlsunds nya metod med spant av järn och brädbordläggning, vilket på en gång gör fartyget lätt och starkt", skrev Aftonbladet.
Största järnfartyget
Två år senare byggdes ångfartyget Linköping, det första svenska propellerfartyget i reguljär trafik på Göta kanal. Befälhavaren var en viss A O Wallenberg, som efter att ha tröttnat på sjöresorna gick i land i Stockholm och därefter grundade Enskilda Banken. Och en släktdynasti.
Fram till 1850 ägde Sverige flest ångfartyg av alla kontinentaleuropeiska länder, 67 stycken. Det överträffades bara av britter och amerikaner. Motala Varv och Otto Carlsund var en bidragande orsak.
År 1857 sjösattes Svea, det dittills största fartyget i järn, en hjulångare med 260 hästkrafter och 100 hyttplatser. Beställare var företaget Schön & Co.
Guldmedalj i Paris
Norrköping var nu klart med på den internationella kartan över framstående varvsstäder. Vilket bland annat visade sig vid världsutställningen i Paris 1855, där Otto Carlsund vann guldmedalj för en av sina ångmaskiner. Nästa världsutställning, i London 1862, hölls i området Kensington, där de stora museerna återfinns idag.
Sverige satsade stort med 600 svenska företag representerade och där fanns även en avdelning svensk konst med verk av Höckert, Marcus Larsson, August Jernberg, Edward Bergh och skulpturer av J P Molin.
Bland medaljörerna 1862 finns Cederlunds för sin caloric-punsch. För Norrköpings del Lithografen för sina spelkort, Drags och Smedjeholmen för yllekläder och Finspongs bruk för kanoner. Och sist, men inte minst, Motala Varv för ångaren Blekinge, byggd 1860, helt i järn. Fartyget hade hårt gått på grund, men skrovet var helt intakt. Inte en bult saknades.
Hos Jules Verne
I London ställdes stäven ut och Carlsund vann stora guldmedaljen igen. Under en tjugoårsperiod, från 1844 till 1864, byggdes inte mindre än 49 ångfartyg vid Motala Varv i Norrköping.
Ett faktum, som säkert författaren Jules Verne hade i tankarna när han skrev sin roman En världsomsegling under havet, där skrovet till kapten Nemos u-båt Nautilus är byggd av Motala Varv.
Hemma i Norrköping fortsatte verksamheten som vanligt, trots den internationella uppmärksamheten. Man byggde fartyg. Exempelvis Ångaren Norden, färdigbyggd 1858, som blev en trotjänare på traden Norrköping - Stockholm.
Största varvet
Den var bekvämt inredd med aktersalong och restaurang som fick servera vin och sprit. Men det kostade och i början fick passagerarna betala hela 9 riksdaler för en enkel resa.
Kaptenen på Norden hette Gustaf Hartzell, som hade en stor familj med hela tolv barn och var bofasta i eget hus på Sylten. Det hus som sen blev Gustavsbergshemmet.
Motala Varv i Norrköping, strax nedanför Sylten, var från 1850 landets största varvsindustri och även det tekniskt ledande varvet. Under 1860- och 70-talen var man uppe i 600 anställda. Otto Carlsund, eller Gubben, som han kallades av de anställda, var nu en stjärna. Han sågs som en av de stora industriledarna och som ett tekniskt snille.
Det återkommer jag till i nästa avsnitt.
Källor: Industrialismens samhälle av Torsten Gårdlund. Sjöstaden Norrköping. Till Norrköpingskrönikan. I Louis De Geers fotspår.