Häromdagen sa en vän att när hon vid ett tillfälle försökt beskriva mig, så kom hon inte på nåt mer passande än: ”väldigt mycket”.
Det stämmer nog rätt bra; alla som träffat mig kan vittna om att jag en helt vanlig tisdag kan traska på gränsen mellan excentrisk och bara totalt helvrickad. Eller traska, förresten: jag hoppar hopprep med den gränsen medan jag pratar öronen av dig, skuttandes från det ena ämnet till det andra – om du får en syl i vädret så är det troligtvis för att du gått därifrån.
Så jag är lite konstig. Jag kan inte hjälpa det. Hur vuxen och ansvarsfull jag än kan känna mig slutar det alltid med att jag bortkommet skrattar åt mig själv.
Jag skrattar för att jag är fast besluten att världen ska minnas mig som en sjukt cool människa med befriande mycket självdistans – fast för det allra mesta är jag ändå i full färd med att lämna ännu en arg lapp i mitt mentala trapphus, en lapp som inleds med: KÄRA PUCKO.
Som på Netto häromdagen: jag blev en sån där störig person som inte hajade när det var min tur att betala.
När jag mötte kassörskans blick insåg jag plötsligt att jag nynnat på min nya ringsignal i flera minuter och att blicken var kassörskans sätt att utvärdera om hon skulle fråga om jag ville ha kvittot, eller numret till närmaste psykklinik. Tänk er lättnaden när jag insåg att jag åtminstone inte dansat.
De flesta jag känner är dock överseende, trots mina oförklarliga infall och neuroser. Och neuroser har jag många: typ som min fixa idé om att bröd med russin är något slags sadistiskt experiment utformat specifikt för att driva mig till vansinne. Fråga min bror - senast han köpte bröd så lackade jag ordentligt när jag fann att jag tuggade på vad som kändes som en dödlig dos russin.
Det var ett riktigt ”Et tu, Brute”-ögonblick: min egen bror, det sjuka svinet! Gömda russin i en macka är en av anledningarna till att jag inte litar på världen: det provocerar mig verkligen onormalt mycket.
Och då har jag inte ens nämnt mina känslor för kaniner.
Det är bara något väldigt, väldigt lömskt med kaniner.
Men jag måste säga: det bästa med att vara jag är att jag aldrig har tråkigt. Jag vet liksom aldrig ens själv vad som händer – som den gången jag glömde att jag fixat diskberget och sen 12 timmar senare suckade uppgivet vid tanken på att diska, och sen blev helt jäkla lyrisk när jag i köket såg att den redan var gjord. Magiskt!
Och med så mycket humor som det krävs att vara jag så måste jag ju vara en hysteriskt kul människa, eller hur!
Visst?!??
Hallå??