Något så fruktansvärt motsträvigt
Det var aldrig tänkt att jag skulle börja skriva poesi. Men till slut blev det nödvändigt.Inte för att jag drabbades av en plötslig poetisk ingivelse, utan därför att vi behövde något att sjunga om.
om.
Vad sjunger man om? Lyssnar man på populärmusik, vilken som helst, så inser man snart att nästan allt handlar om hjärta och smärta. Vi ville inte sjunga om hjärta och smärta, i alla fall inte bara om det. Men det var inte lätt. Balansgången mellan banalt trams och pretentiöst pekoral är ibland så vinglande att det i många fall är lika bra att lägga ned hela textidén.
- Man hör ju ändå aldrig vad dom sjunger när man går på rockkonsert, sa en av bandmedlemmarna i syfte att få mig lite mindre perfektionistisk och därigenom mera produktiv.
- Det är möjligt, sa jag. Men man måste ju ändå mena det man sjunger. I alla fall måste jag det. Och sen, när vi blir stjärnor, kommer folk att läsa texterna på skivomslaget. Tänk på det.
Vilket budskapet än är så gäller det hur som helst att få till versrader som fungerar ihop med melodin. Det var här det blev nödvändigt att börja skriva poesi, för även om det kan låta högtravande så är poesi precis vad det handlar om. Och om jag ska vara riktigt ärlig så tror jag att det är minst lika svårt att få till bra poesi till en sång där det krävs rim och meter, som att få till bra ordkaskader till en modern diktsamling. Så var det sagt.
Och jag vet inget som kan vara så fruktansvärt motsträvigt som en halvfärdig sångtext. En vers kan vara klar, kanske refrängen också, men sedan krävs det att man knyter ihop det hela med ytterligare några strofer, och det är de där sista orden som är så svåra att få till. Ibland reser jag mig upp och går ett varv och liksom knyter nävarna åt utkastet på dataskärmen, som en frustrerad bildhuggare framför en groteskt hånleende byst som vägrar bli fullbordad.
I sällsynta fall går det dock lite för lätt; orden löper amok och liksom formulerar sig själva, utan att det finns någon tanke bakom. Så var det med den här refrängen som mer eller mindre dök upp i huvudet i färdigt skick:
Vi ska norpa skatten/och dela ut till folk.
Vi ska nog få fatt den/trots allt skatteskolk.
Det lönar sig i längden/att va? en ärlig man,
bara en i mängden/som ger så gott han kan.
Jag var genast nöjd med den. Men vem var det som skulle norpa skatten? I vems mun skulle orden läggas? Knappast i vår egen; det skulle bli för skenheligt och präktigt. En modern Robin Hood kanske, men vem kunde denna moderna Robin Hood tänkas vara?
Ännu har jag ingen lösning på problemet. Bara en låt, arrangerad och klar, och en refräng, samt ett par verser som bara vägrar att bli bra därför att jag ännu inte förstår vem det är som säger de här sakerna. Fast kanske får till slut låtens arbetstitel avgöra vem det är som talar: "Kampsång för alla anställda på Skattemyndigheten".
Har du någon bättre idé, så snälla hör av dig.
Så jobbar vi med nyheter