Nalen-nostalgi med Dompan
I onsdags spelade Dompans nybildade Nalenband i Hörsalen inför en publik med minnen från jazzens händelserika 50-tal. Den tillfälligt sammansatta orkestern består av Mårten Lundgren trumpet, Arne Domnérus altsax och klarinett, Ulf Andersson tenorsax, Rune Falk barytonsax, Kjell Öhman piano, Georg Riedel kontrabas samt Aage Tanggaard trummor. Från den ursprungliga Nalenorkestern fanns endast Falk och Riedel med. Det hade onekligen varit kul om även Bengt-Arne Wallin haft tillfälle att vara med som han var en gång på Nalen.
Nu visade det sig att valet av Mårten Lundgren var mycket lyckat. I ett arrangemang av Wallin på Jump for joy stod han för det typiska Ellingtonsoundet med wa wa-sordinerad trumpet. Och sedan berättade han om favoriten Clifford Brown och framförde hans ballad Portrait of Jeannie på flygelhorn. En lysande tolkning. Historien om hur skivinspelningen av Stockholm Sweetnin kunde genomföras fick den närmast fullsatta Hörsalen veta. En legendarisk tagning med Clifford som solist och Quincy Jones som kompositör.
Dompan berättade en del om Nalenbasen Topsy Lindblom på sitt ironiskt lågmälda sätt och när man trodde bandet skulle spela The midnight sun never set blev det Moten Swing. Rune Falk fick sedan plocka fram sin basklarinett när han lanserades i Body and soul. Instrumentets varma klangfärg passade fint till denna evergreen. Ett utslag av musikanthumor stod Ulf Andersson när han gjorde sin version av Tango Cherokee (!) med svängigt tenorspel och med Kjell Öhman som visade sin mångsidighet vid flygeln. Dompan nämnde också hur humorn frodades på Nalen under 50-talet där Gunnar Svensson och Rune Gustafsson oftast kom med dråpliga kommentarer. Georg Riedel hade uppgiften att få oss att minnas Lars Gullin och presenterade hans komposition Ma. Ett andaktsfullt stycke med nordisk folkviseton.
På Nalen spelades inte enbart modern jazzmusik och för att uppmärksamma det nämndes Hep Cats och orkestern gick loss på Eccentric. En dixielåt vi minns bäst från Muggsy Spaniers inspelning med hans Ragtime Band. Efter pausen blev det mera Ellington med Just squeeze me i ett arrangemang av Gösta Theselius.
Ännu ett Tesse-arr fick vi höra på Sepia Panorma med Riedel som solist innan kvällens stora överraskning skulle komma. Mårten Lundgren presenterades som sångare och visade sig också att vara en förvånadsvärd bra sådan i Just friends plus ypperligt trumpetspel. Hur det var att spela till dans i Folkparkerna hade Dompan en del roliga minnen och när det var dags för scenframträdande var det vanligt med trumsolon. It dont mean a thing kom därför att ge plats för ett sådant. Långa trumsolon kan bli trista och Taangards energiska knackande och hårdhänta slagserier blev det också. Betydligt roligare var avslutningen när Dompan greppade klarinetten och på sitt coola sätt improviserade på Lazy River. Orkestern backade upp sin 76-årige kapellmästare kraftfullt och fick igång en riktig New Orleans-stämning. En final som satt punkt för en mysig nostalgitripp.
Så jobbar vi med nyheter